Ett år på 40 sekunder...

Rötter

Jag sitter och sappar framför TV:n på eftermiddagen. Hamnar i filmen "Den vita massaien". En vit kvinna från Europa har under en semesterresa i Afrika "drabbats av blixten" och förälskat sig i en mycket vacker man av massaifolket. Trots att hon rest dit i sällskap med en annan man. När de ska resa hem väljer hon att stanna kvar och leta upp den afrikanske mannen. Hon bryter upp ur sitt gamla liv och väljer ett helt annat. Hur det går vet jag inte ännu, är mitt i filmen.

Det att bryta upp, lämna allt och flytta till en ny stad, en ny kultur, en ny man, har jag också gjort. Det gick inte bra. Kostade mycket. Ens rötter skadas av varje uppbrott. Och när man tar sig "hem" igen, dröjer det länge innan man är hemma igen. På riktigt hemma. Det är som om själva rötterna inte vågar tro att de får stanna i den här myllan. Och mår rötterna dåligt mår hela trädet dåligt. Det tar tid innan trädet känner tillit igen.

Detta tänker jag på medan jag ser filmen.

Om du missade Bodil Malmsten...

... när hon läste sin julnovell Vinterbarn i radion igår morse kan du både höra och läsa den här.

Bodil Malmsten är en generös person som delar med sig av sitt skapande. Hennes blogg är enligt min uppfattning något av det bästa i bloggväg som man kan läsa. Eftersom många av oss kommenterade hennes inlägg såg hon sig till slut tvungen att ta bort kommentatorsfunktionen. Klokt. Hon har ju fullt upp att skriva det hon skriver. Både i bokform och i bloggen.

Men jag skulle vilja tacka för att hon är så generös. Och för att vi på hennes blogg får läsa om saker hon funderar över, sånt hon tycker om och sånt hon ogillar. Samt för julklappen "Vinterbarn" där vi får lära känna Paul Anton Rye och hans liv som musiker.

Alltså tack Bodil och God Jul! Även om du aldrig läser detta så känns det bra att skriva så...

Foto Terese Andrén

Hallelujah

Den mest populära "julsången" har jag läst någonstans. Hur som helst, den är vacker. Här i K D Langs version.

God Jul alla!

Blir glad av denna!

OK...

... nu har jag kommit hit. Sitter i fåtöljen, kroppen är som bly. I fredags, sista arbetsdagen i år. Igår, födelsedagskalas för yngste sonen här hemma. Nu kan jag vila året ut. Det behövs.

Julen? Den tar vi lätt på. Barnen och pojkarnas pappa kommer, det blir väl någon sorts julmat, och lite julklappar. Och ett sällskapsspel av något slag. Det ordnar sig...

God Jul om jag inte orkar skriva mer innan dess.

Ella på bilden. Hon kan koppla av hon...

Barnet

En kvinna jag känner drömde så här i natt:

Hon befinner sig på en marknadsplats med många människor hon känner. Både nära och mer ytligt. Hon har nyss fått ett litet barn, en ljuvlig bäbis, som hon stolt bär med sig och vill visa för alla. Men alla är inte intresserade. Rättare sagt, ingen är intresserad. Hon försöker på olika sätt skydda den lilla från deras likgiltighet, men märker att barnet ser mer och mer tilltufsat ut, krymper och blir alltmer livlöst. Kvinnan känner att människorna inte tycker om hennes barn och bestämmer sig för att ta sig hem för att skydda det. Men hon har ingen bil, inga bussar går och alla andra ska stanna kvar på platsen. Hon hittar en rullstol som hon tänker rulla sig själv och barnet hem i . Det finns både trappor och uppförsbackar på vägen, det är tungt och långt. Hon är så ensam. Men det finns inget annat sätt att rädda barnet. Ändå finns det inga garantier att det kommer att överleva…

Jag har gett min tolkning av drömmen till henne men det vore intressant att höra vad ni andra tänker om den.

Konstutställning...

... i Skövdes Rådhus


2008-12-13--2009-02-28


Ulla Holmstrand ställer ut


Missa inte om ni är i trakterna!

Wislawa Szymborskas dikt, igen

Kvinnoporträtt

Hon måste vara en variant.
Ändra sig för att ingenting ska ändras.
Det är lätt, omöjligt, svårt, värt ett försök.
Ögonen är, om så krävs, än blå, än grå,
svarta, glada eller blanka utan anledning.
Hon sover med honom som första bästa, den enda i världen.
Hon föder honom fyra barn, inga barn, ett enda.
Naiv men bäst på att ge råd.
Svag men klarar lyftet.
Hon har inte huvudet på skaft men slår huvudet på spiken.
Hon läser Jaspers och damtidningar.
Hon vet inte vad skruven ska vara till och bygger en bro.
Ung, som vanligt ung, ännu och alltjämt ung.
I handen har hon en sparv med bruten vinge,
egna pengar till en resa långt bort och länge,
en köttyxa, en kompress och ett glas vodka.
Vart springer hon, är hon inte trött?
Inte alls, bara lite, mycket, vad gör det.
Antingen älskar hon honom eller också envisas hon.
För gott, för intet gott och för allt i världen.

25 % arbetstid ...

... för min del:

Det tar en timme från det jag går hemifrån till dess jag går in på jobbet.

Sen jobbar jag i två timmar.

Därefter tar det en timme och en kvart innan jag är hemma igen.

Summa: Två timmars arbete + två och en kvarts timmes restid = fyra och en kvarts timme per dag.

Hmmm.... 25%?

Idag insåg jag...

... att jag måste ge upp försöken att komma upp i 50% arbetstid. Det går inte. Måste stanna på 25%, åtminstone ett tag till.

Det tar ett tag att smälta detta. Och acceptera. Både tröttheten och gråten.

Sen att meddela alla berörda. Chef, läkare och FK. Det känns tungt. Alla som trott att det gått så bra...

Hela dagen på jobbet....

... längtar jag hem.

Så ska det väl inte vara?

Gråten i halsen, ja...

Stolt....

... mottagare av inte bara en utan två utmärkelser!

Det är Annika Bryn och annela som varit så vänliga och gett mig detta! Varmt tack till er båda!!!

Men... till utmärkelsen hörde att jag skulle utse sju andra bloggar som jag ville skicka detta vidare till. Det tänker jag inte göra av den enkla anledningen att det är för svårt att välja ut sju stycken av alla de bloggar jag läser. Så, ni som finns i min länklista här till höger och ni andra som jag brukar kommentera hos:

Ni är fantastiska och berikar mitt liv med era tankar i era bloggar! Tack för att ni finns!

Dags....

... att plocka fram den igen? Jag började min läsning i somras men gav upp efter ett tag. Språket krävde för mycket av mig. Efter en mycket positiv recensionen i dagens GP känner jag dock förnyad lust att ta tag i den. Recensenten, Per Planhammar, har haft boken med sig under fyra månader, läst och läst om innan han kände sig mogen att skriva om den.

Avslutningen av recensionen är: "I en intervju har Hustvedt en gång sagt: "Jag tror inte att konst gör människor bättre". Tvärtom, vill jag påstå, inte bara bättre utan också klokare och lyckligare."

Kanske bra att varva med Norén?

Tur att jag har fått mina nya glasögon...