En sån dag

I morgon fyller jag år. Då hinner jag inte skriva. Kommer folk. Måste ordna. Måste städa. Vill ha folk här. Vill inte allt det andra. Vill, vill inte. Hade stora planer. Nu är de små. Mikroskopiskt små.  Vill inte mycket. Bara litet.

Ella har kissat ner alla mina väskor och schalar i hallen. Igen. Det luktar bedrövligt trots att jag försökt tvätta dem i badkaret. Hatar Ella! Just nu. Men vet att hon är olyckligast. Av oss två. Jag älskar att bo här. Hon hatar det. Jag känner trygghet. Hon känner sig instängd och har tråkigt. Jag älskar henne. 

Fint väder! Borde sitta ute i solen. Men där luktar det kattpiss (tvätten hänger där). Kan jag skylla på nu. Sitter minsann inte ute när det inte luktar kattpiss.

Det blir bra. Det ordnar sig. Det gör det alltid. Detta är ingen stor katastrof. Bara en liten. Fast inte för Ella-katten. För henne är det en kattastrof. En stor!

... utan även två andra medlemmar av hushållet...

... som inte visste alls vad som var på gång när fler och fler saker försvann från deras hem. Till slut var det bara två kattburar kvar, varav den ena snabbt ockuperades av Iza, den andra fick vi trycka in Ella i innan hon fattat att på det här stället skulle det inte komma att serveras fler måltider.

Så gick färden mot det nya stället, med två högljutt protesterande katter i baksätet. Väl framme vägrade Iza lämna sin låda på flera timmar och Ella visade sitt missnöje med att i två dagart sitta med ryggen mot oss alla uppe på tredje lagret av alla staplade flyttkartonger. Med öronen bakåt...

Iza har nu vant sig och verkar trivas jättebra, men hon var inte heller ute särskilt mycket i Kållered. Ella har däremot svårt att anpassa sig till att vara innekatt, visserligen med balkongtillgång, men det räcker inte, det blir tråkigt för en katt som är van vid att klättra träd och fånga möss. Rastlösheten visar hon genom att kissa där hon inte ska kissa och "se ledsen ut". Det är inte lätt att flytta katter. De är mer platsbundna än vi människor.

Nu har det gått 2 ½ månad sedan flytten och jag funderar på
vad jag ska göra med Ella. Jag känner en som bor på landet, uppåt Bohuslän, som sagt att han kan ta hand om Ella. Där kan hon var ute, men det är ny mark för henne och en ny person som ska ta hand om henne. Eller också får jag avvakta ett par månader till och se om hon anpassar sig bättre. I värsta fall får jag "ta bort henne", men det är så hemskt att den tanken vill jag inte ens tänka på...

Nu var det ju inte bara jag som flyttade...

Ingen frågade oss...

 

 

 

 

 

Tillbaka igen....

Hej igen!

Om nu någon råkat snubbla in på den här gamla bloggen...

Jag har inte varit borta p g a någon sjukdom eller annat tråkigt, nej jag har haft en massa viktigt och roligt för mig. Det viktigaste är att jag äntligen flyttat in till Göteborg igen. Efter nästan 30 år i "förorten" tog jag i vintras beslutet att nu skulle det ske, det som måste ske men som jag skjutit upp länge nog för att jag tyckt att det verkade för tungt och jobbigt. Men som det ofta är så är det tiden innan beslutet som är tyngst. När jag väl tagit första steget och börjat leta efter lämplig lägenhet i lämpligt område så skedde allt väldigt snabbt, alltså efter att jag väl konstaterat att jag inte hade råd att bo exakt där jag ville bo, det var av någon anledning fler än jag som ville bo där... Så kom det sig att jag hamnade i Högsbo, alldeles strax utanför det område jag först tänkt mig. I ett gult trevånings tegelhus, nästan precis likadant som det hus jag växte upp i på femtiotalet. Det känns som jag kommit hem...

Att flytta från 108 kvm till 55 kräver planering och kraft. Mycket kraft och hjälp har jag fått från släkt och fd make. Utan dem hade det varit, om inte omöljigt, så väldigt tungt och dyrt.

Och nu är jag här! Med närmare till jobbet, närmare till barnen, lättare med alla sociala relationer och aktiviteter jag vill delta i.

Och det är bättre än jag nånsin trodde att det kunde bli ....

Bränd...

... de olika stadierna

(från Instagram - Gaksdesign)

 

 

Veckan som gick...

... var tung. Det som präglade hela veckan för mig var begravningen av Magnus i onsdags. Dagarna innan befann sig min kropp i en stor anspänning. (Varför? Jag är bara sån.) Dagarna efter i en stor trötthet som gjort att jag sovit som en klubbad säl.

Och så begravningen... Jag har aldrig varit på en borgerlig begravning tidigare, men det var en fin upplevelse. Vacker och värdig. Väldigt lik en kyrklig seremoni så när som på det religiösa. Den präglades av vem Magnus var och vad han tyckte om. Hans musik spelades. Vi sjöng öppna landskap tillsammans, dikter lästes och tal hölls med värme och humor. För det var ju sån han var.

Men sorgen var tung och ofattbar.

Höstlov

Nu är det dags för mitt årliga höstlov och jag har gjort listor på allt jag ska göra och hinna med. Det gör jag alltid inför detta lov och det mesta brukar förbli ogjort. Men det är roligt att göra listorna, man ska ju sikta högt för att få gjort åtminstone något. Målet med listorna är alltid att jag ska bli en bättre människa med mer ordning på mig själv och mitt hem.

Det mesta på listan går ut på att jag ska göra saker som jag tyckt varit för jobbiga eller tråkiga tidigare så envar, t o m jag, kan ju räkna ut att det är ingen stor chans att de ska bli gjorda nu. Jag kommer säkert att göra som alla andra höstlov dvs

• ta det väldigt lugnt
• sova länge
• läsa till långt in på nätterna
• tänka mycket på allt som händer och inte händer
• promenera eller cykla
• åka in till Göteborg och fika med någon
• IKEA-besök
• mm som jag kommer på i stunden

Sorgedagar

Och så när man går där i vardagen och allt rullar på, den fungerar men är lite tråkig kanske. Då slår verkligheten till och man vaknar till och förstår hur livet är. Skört och oförutsägbart.

En man går in i skogen från en fest, lite arg och onykter. För att lugna ner sig och sedan komma tillbaka.Sånt händer, inget dramatiskt med det.  Men den här gången kommer inte mannen tillbaka...

Mannen, som hette Magnus, var tillsammans med min dotter Malin ett par år. Han fanns i vår familj under dessa år och vi lärde känna honom och tyckte mycket om honom. Efter att min dotter och han slutat vara ett par förblev de vänner och fanns i samma kamratgäng. Nu i vinter skulle Malin och han åkt till Indien tillsammans med sina nya relationer. Alla fyra såg fram emot detta, alla var glada.

Nu blir det inte så. Hemma hos Malin samlas nu många ur den stora vänkrets som Magnus hade omkring sig. Många reser långväga ifrån till Göteborg för att samlas och trösta varandra och försöka förstå det som hänt.

Själv går jag med en stor klump i halsen och många tårar bakom ögonen.

Under den tid Magnus fanns i vår familj gick han under namnet Bengan. Det finns en förklaring varför han kallades Bengan, men jag kommer inte ihåg den. Bengan för mig var en varm och intelligent kille med mycket humor. Rolig och lätt att prata med, känslig och engagerad i omvärlden. Jag är glad att jag känt honom och kommer aldrig att glömma honom och vad han betydde för min dotter. RIP Bengan...

En lycklig Bengan, för tre veckor sedan

En lycklig dag!

Foto: Johanna Torbjörnsson

En lycklig lördag i början av september var jag på min systersons och hans Hannas bröllop. En underbar tillställning! Allt var precis som det skulle en sån här dag: Vackert väder, ett underbart vackert brudpar och en hejdundrande fest!

Som ni ser på bilden är moster nästan lika lycklig som brudparet....

Och så två bilder på det just nu lyckligaste och underbart "tokigaste" par jag vet: 

Lars och Hanna

Foton: Johanna Torbjörnsson

Vill ni bli varma i hjärtat?

Kolla då denna helt underbara film om mannen som blev "pappa" till ett gäng vildkalkoner.  Hur hans liv förändrades och vad han lärde sig av dem. Och vad han därmed också lärde sig om sig själv...

Rekommenderar...

 

 

...denna dokumentär om skådespelaerska Charlotte Rampling. Har just sett den och den är verkligen sevärd!

Utan internet...

... i tre dagar! Hände något med bredbandet under ett åskväder i söndags. Hela BRF-föreningens bredband slogs ut, någon säkring som det har tagit tre dagar att fixa! Inser att jag är gravt beroende...

Ingenting...

... är omöjligt, även om det kostar pengar. Om viljan finns...

Sommar!

Om ni missade Sommarprogrammet idag gå in här och lyssna! Eller lyssna på reprisen sent ikväll i P1. Men beväpna er med näsdukar...
Underbara Klara!  Alltsedan jag såg henne i Djursjukhuset för ett par år sedan och hur hon var mot djuren så har hon varit en favorit hos mig. För att hon verkar ha ett så stort och medkännande hjärta. Och så för all humorn förstås...

Äntligen semester...

... och som jag väntat på den! De senate veckorna har varit väldigt stressiga på jobbet och jag är allergisk mot stress... Mår inte bra av det! Men nu är arbetet över och jag är trött och tänker inte göra mycket de här första dagarna. Just nu kollar jag friidrotts-EM på TV samtidigt som jag ibland går ut i "trädgården" för att skörda pioner och ännu inte överblommade lupiner.Såg ni förresten Moa igår kväll? Wow!

Senare blir det väl lite Sudoko, mer friidrott och annat stressdämpande. Så småningom ska jag fundera på vad jag vill göra med resten av de tre veckors semester jag har nu.

CU

Hej igen...

... det är bara jag. Igen. Efter ett uppehåll sedan februari känner jag att jag kanske ska skriva något här, om inte annat så för att tala om att jag lever och mår bra.

Våren har varit bra liksom vintern innan. (Höll mig på benen med hjälp av broddar.) Jobbet fungerar bra, jag jobbar min halvtid och är tacksam för den.

Det har inte hänt några stora revolutionerande saker, det är väl därför jag inte skrivit något här. Har tänkt att jag avvaktar tills det händer något som kanske kan intressera någon annan än mig själv. Men det har det ju inte...

Ska försöka se om jag kan rita lite igen, det vore kul. Jag ska arbeta en vecka till, sedan har jag tre veckors semester och då... :-) Vi får se!

Ha det bra tills vi ses igen!

Repris: Liv medan ni väntar

Med anledning av Wislawa Szymborskas död. Hennes dikter finns kvar, som tur är... Och i morgon kommer åter en fredag med nyskrivet manus som jag inte vet vad det ska innehålla.


Liv medan ni väntar.
Teaterföreställning utan repetition.
Kropp utan måttagning.
Huvud utan besinning.

Jag kan inte rollen som jag spelar.
Jag vet bara att rollbesättningen är gjord.

Vad pjäsen handlar om
får jag klura ut på scenen.

Dåligt förberedd för äran att få leva
hänger jag knappt med i det uppdrivna tempot.
Jag improviserar trots min avsmak för improvisation.
För varje steg snubblar jag på min okunskap om tingen.
Mitt sätt att vara luktar kråkvinkel.
Min instinkt är den glada amatörens.
Rampfeber förnedrar mer än den förlåter.
Förmildrande omständigheter gör bara ont.

Ord och reflexer som inte går att ta tillbaka,
stjärnor som inte går att räkna färdigt,
en karaktär som en kappa som jag knäpper i farten –
sorgliga konsekvenser av allt detta plötsliga.

Tänk om man fick öva på en onsdag i förväg,
eller ta om en torsdag en gång till!
Men här kommer en fredag med nyskrivet manus.
Är det som det ska? frågar jag
(lite hes i rösten,
för jag hann inte klara strupen i kulissen).

En bedräglig tanke: det är bara någon sorts prov
som avläggs i en provisorisk lokal. Nej.
Jag står mitt i dekoren och ser hur stadigt den står.
Jag slås av det exakta i all rekvisita.
Vridscenen är inkörd och snurrar som den ska.
Nebulosorna i fonden har tänts en efter en.
Här råder inget tvivel: det är premiär.
Och vad jag än gör
förvandlas för alltid till det jag gjort.


Ur diktsamlingen Otal (1976) av Wislava Szymborska

Bild: Wislawa Szymborska in the offices of Zycie Literackie (Literary Life)

Kläder och åldrande

Jag blev inspirerad av veckans "Fashion" på TV, den delen som handlade om streetstylebloggaren Ari Seth Cohen. Han har dessutom en blogg där han fotograferar åldrande kvinnor i snygga och uttrycksfulla kläder, ofta vintage. Det är roligt att surfa runt på bloggen och titta på alla kvinnorna som vågar ta ut svängarna och uttrycka sin personlighet genom klädseln. "Dressing is a kind of kreativity" som en av dem säger i en video.

Damen på bilden fyllde 100 år när bilden togs. Visst är hon vacker!

Så har det hänt...

... sista fågelungen har lämnat boet. Dvs yngste sonen har fått lägenhet och därmed flyttat för att pröva egna vingar. Det kommer att gå bra. Både för honom och mig.

Men en milstolpe i livet är det...