Under parasollet en varm lördagseftermiddag

Läser deckare på altanen. Rensar i rabatten. Hittar liket av en vacker ekorre. Jag vet vem mördaren är...

Annars - ingenting.

Ledig dag...

... och en solig helg i sikte. Våren har gått så fort, min vistelse på Gunnebo trädgårdsrehab har nu pågått i 10 veckor. Om två veckor avslutas den del som gäller själva gruppbehandlingen. Men vistelsen på Gunnebo fortsätter med två månaders praktik bland de "riktiga" trädgårdsarbetarna. Därefter är det dags för arbetsträning på min ordinarie arbetsplats. Dvs om arbetsgivaren har en ledig plats inom ett arbetsområde som jag bedöms klara av. Det arbete jag hade när jag blev sjuk klarar jag inte av att gå tillbaka till.

Jag kan bara rekommendera alla som är drabbade av utmattningsdepression att försöka få trädgårdsrehabilitering. Vistelsen i trädgården tillsammans med andra med samma diagnos har varit mycket givande. Det måste till en omorientering av tankar och beteende för att inte falla tillbaka i gamla beteenden som kan föra tillbaka till ett nytt sammanbrott. Det känner jag att jag får på Gunnebo. Och det tar tid! Men hur mycket tid kommer att finnas i framtiden när Nya Försäkringskassan har satt upp mallar och bestämmelser på hur länge olika diagnoser kan ge sjukskrivning? Den senaste veckan har vi i trädgårdsrehabgruppen diskuterat hur vi känner oss i våra kontakter med FK. Maktlösa kände de flesta sig. Uppgivna. Väl medvetna om att det inte är tjänstemännen på FK som bär ansvaret för de förändringar som nu sker. Ansvaret finns mycket högre upp.

Har nog inte nämnt tidigare att jag när jag blev sjuk för snart tre år sedan arbetade som handläggare på FK...

Lagom...

... till hänryckningshelgen, årets första värmebölja, har jag dragit på mig en dunderförkylning som gör att jag sover dåligt på nätterna och är tung i huvudet på dagarna. Lägg därtill diverse annat strul som just nu tynger så nu vill jag bara ha sagt: DET ÄR SYND OM MIG!

OK, nu känns det mycket bättre... :-)

En god hänryckande pingst önskar jag er, mina bloggläsare!

Även i vår...

... har mitt älskade träd utanför mitt fönster klätt sig till brud. Jag har följt det trädet i många år nu, men iår är kanske sista våren för mig med det. Måste se mig om efter ett billigare boende. Jag har en flygfärdig son som bara väntar på tillfälle att lämna boet och efter det blir det för stort, och dyrt, för mig att bo kvar.

Gunnebovistelsen fortsätter, jag har nu kommit mer än halvvägs genom den ursprungliga rehabtiden. Har dock fått förlängning över sommaren då jag kommer att få arbeta i trädgården. Underbart, jag försöker låta bli att tänka på det som kommer efter, eventuell arbetsträning eller arbetslöshet. Pratade med en gammal arbetskamrat igår. Fick reda på att det troligen inte finns kvar något arbete av den typ som jag skulle kunna tänkas klara av inom den myndighet som jag jobbat på. Marken gungar lite... Men det kändes ändå bra att få reda på det nu, då kan jag ställa in mig på att försöka hitta något annat arbete någon annanstans. Vill inte förstöra min tid på Gunnebo med oro över saker jag ändå inte kan påverka.

På något sätt tror jag att allt kommer att ordna sig och att det här som händer nu har en mening.