Desperation

Efter att ha varit sjukskriven och hemma över en månad börjar jag bli ganska desperat. Går ut med soporna utan kryckor och går dessutom ett varv runt garagelängan. Det går ganska bra. På vägen tillbaka tar jag ut cykeln från cykelrummet. Planen är den att jag ska prova om jag kan cykla ner till centrum, ca 2 km. Om jag kan det så kan jag ta mig till jobbet via en buss som går till torget nära mitt jobb. Därifrån kan jag gå de ca 150 meterna till mitt jobb.

Parkerar cykeln utanför dörren, känner att jag behöver vila mig en stund innan cykelturen.

Medan jag kollar på 13:e avsnittet av "Six feet under", jag har lånat de två första boxarna av dottern, ringer telefonen. Det är FK, min gamla handläggare från min tidigare sjukskrivning. Hon har fått över sjukfallet och jag berättar vad som hänt och att jag planerar att cykla i morgon eftersom jag inte mår bra av att gå hemma.

Då säger hon att jag inte ska cykla i morgon utan vänta tills hon kollat upp om det där med taxiresorna verkligen stämmer. Åtminstone borde jag kunna få taxiresor ner till bussen tycker hon.

När jag jag lägger på luren känner jag mig gråtfärdig. Varför är tårarna närmare när någon är snäll mot mig än tvärtom?

.

Skärtorsdag

Så var det Påsk igen!

För mig blir det en lugn helg. Jag behöver ta det lugnt ett tag till med mina frakturer. När jag inte tar värktabletter gör det fortfarande rejält ont när jag rör mig. Var hos läkaren igår och blev remitterad till ortopedin och sjukskriven en månad till. Får inga taxiresor från FK eftersom min sjukpenning är billigare än taxiresorna.

Får acceptera att jag får vara hemma tills ortopedin sagt sitt.

Glad Påsk alla!


Tavlans konstnär Ulla Holmstrand

.

Det ljusnar...

... äntligen!

Ljuset, våren stormar in nu, på fler än ett sätt. Snödrivan utanför blir mindre för varje dag. Fåglarna sjunger och har sig. Ella-katten har nerlagt sin första vårmus och levererat den till dörrmattan, precis lagom för mig att sätta min fot på när jag stapplar ut för att hämta posten.

Jag stapplar inte längre så illa,och jag har fått reda på resultatet av röntgenundersökningen. Det var ingen artros, det var frakturer i bäckenet... Hur dessa frakturer uppstått vet jag inte men misstänker att det kan röra sig om benskörhet. Ska träffa min läkare nästa onsdags, då får jag veta hur vi går vidare.

Men jag har inte längre så ont, och det är fantastiskt! Antagligen har frakturerna läkt medan jag hållit mig i stillhet och inte belastat skelettet så mycket.

Nu väntar jag på att FK ska kontakta mig om eventuella taxiresor till jobbet.

.

Händelser i veckan som gick

Måndag: Får ett tjockt kuvert från FK där det bland mycket annat står att jag är välkommen till Arbetsförmedlingen eftersom mina sjukpenningdagar kommer att vara slut 31 december i år. Orkar inte läsa allt...

Onsdag: Efter att utan framgång sökt min FK-handläggare sedan i måndags får jag ett nytt kuvert från FK som innehåller beslut om att jag kommer att få halv varaktig sjukersättning f o m november i år (jobbar halvtid).

Håll med om att det är spännande att vara sjukskriven!

För mig känns det som jag har nått fast mark efter en lång oviss seglats.

.

Förändring av planen

Tanken och planen var den att jag efter min semester, efter nästa vecka, skulle ta steget att börja arbeta 75%. Hej och hå, så tänkte jag då i april, i augusti efter semestern kommer jag att vara pigg och mogen för att ta mig upp till detta mitt mål. Inga problem, det klarar väl jag! Då trodde jag fortfarande att jag skulle kunna ta mig till ett nytt läge där jag mådde bättre, inte var så trött, inte så lätt blev så ledsen och inte stressade upp mig för det minsta lilla. Nu vet jag bättre...

Denna trötthet, depressivitet och stresskänslighet kommer jag att få leva med. Resten av livet antagligen. Att jag tagit mig hit där jag står nu är stort nog och måste försvaras. För att klara av det kan jag inte utsätta mig för ytterligare press utan acceptera att jag aldrig kan ta mig tillbaka till ett läge som var innan jag kraschade.

Så, idag, har jag skickat iväg min ansökan om halv sjukersättning till Försäkringskassan. Hur det går när de bedömer den vet jag inte, men jag hoppas att min läkare lyckas skriva ett utlåtande som kommer att styrka det jag och hon kom fram till i torsdags och som FK:s försäkringsläkare kan tro på...

.

Andningshål

Det är onsdag. Min lediga onsdag. Mitt andningshål mitt i arbetsveckan.

I början av december försökte jag arbeta fem dagar i veckan i stället för fyra. Det blev för mycket, jag blev så trött att depressionen kom tillbaka. Fick avbryta rehabplanen, med allt det medförde. Nya medicinska underlag som styrkte försämringen måste lämnas till FK. Besvikelsen hos alla inblandade.

Jag fick gå tillbaka till 25 % och arbete fyra dagar. Dessutom var jag semesterledig mycket runt jul och nyår, det gjorde mig gott. En ny medicin lades till som hade det goda med sig att jag numera sover väldigt bra och mår bättre. Ser ljusare på tillvaron igen.

Det var meningen att vi skulle ha ett avstämningsmöte med FK och läkaren den 24 februari för att där bestämma hur vi går vidare med arbetsträningen. Nu har det mötet, över mitt huvud, flyttats fram till 5 februari. Varför? När jag frågar dem, FK-handläggaren och läkaren, skyller de på varandra om vem som är orsaken till flyttningen. Och varför framflyttningen gjorts kan de inte heller förklara för mig så jag förstår det. Det känns olustigt. Men jag får ju gå på mötet och se vad som händer. Först ska jag dock, väldigt noga, tänka igenom hur jag själv vill ha det vid en eventuell utökning av arbetsträningstiden upp till 50 %. Andningshål eller inte, det är frågan...

Idag...

... var det avstämningsmöte. Är nyss hemkommen, alldeles slut i kropp och huvud. Vi var sex stycken närvarande, olika intressenter (FK, arbetsgivaren, läkaren, Gunneboterapeuten) och jag som hade huvudrollen. Fick kämpa och argumentera med FK för att få min arbetsprövning upplagd så som jag ville ha den. Men det gick till slut, jag hade bra stöd från de andra.

Jag börjar nu på måndag, 25%, det ska nog gå bra. Men sedan? Hur mycket orkar jag komma upp till?

Ledig dag...

... och en solig helg i sikte. Våren har gått så fort, min vistelse på Gunnebo trädgårdsrehab har nu pågått i 10 veckor. Om två veckor avslutas den del som gäller själva gruppbehandlingen. Men vistelsen på Gunnebo fortsätter med två månaders praktik bland de "riktiga" trädgårdsarbetarna. Därefter är det dags för arbetsträning på min ordinarie arbetsplats. Dvs om arbetsgivaren har en ledig plats inom ett arbetsområde som jag bedöms klara av. Det arbete jag hade när jag blev sjuk klarar jag inte av att gå tillbaka till.

Jag kan bara rekommendera alla som är drabbade av utmattningsdepression att försöka få trädgårdsrehabilitering. Vistelsen i trädgården tillsammans med andra med samma diagnos har varit mycket givande. Det måste till en omorientering av tankar och beteende för att inte falla tillbaka i gamla beteenden som kan föra tillbaka till ett nytt sammanbrott. Det känner jag att jag får på Gunnebo. Och det tar tid! Men hur mycket tid kommer att finnas i framtiden när Nya Försäkringskassan har satt upp mallar och bestämmelser på hur länge olika diagnoser kan ge sjukskrivning? Den senaste veckan har vi i trädgårdsrehabgruppen diskuterat hur vi känner oss i våra kontakter med FK. Maktlösa kände de flesta sig. Uppgivna. Väl medvetna om att det inte är tjänstemännen på FK som bär ansvaret för de förändringar som nu sker. Ansvaret finns mycket högre upp.

Har nog inte nämnt tidigare att jag när jag blev sjuk för snart tre år sedan arbetade som handläggare på FK...