Det var väldigt länge sedan jag skrev något här eller, för den delen, svarade på era kommentarer. Förlåt för bristen på svar på era fina kommentarer! Och tack! Jag hoppas att ni finns kvar och läser ändå, bättre tider kommer, både vad gäller inlägg och svarande. Hoppas jag...
Jag mår hyfsat. Efter omständigheterna väl. Vardagen, tillvarons grund, rutinerna, jag håller mig till dem och tar en dag i taget. Då fungerar det. Någorlunda. Inte perfekt, men som det så populärt heter nu för tiden "good enough". Arbetstränar på halvtid, det går bra nu, bättre än jag trodde från början. Men vid varje förändring av arbetets omfattning och förläggning ruckas rutinerna och nya måste byggas. Förändringar som jag i början upplever som stress. Och för mig finns inga grader av stress, det är fullt adrenalinpåslag direkt. Hela kroppen försätts i stridsberedskap. Och det sliter på kroppen. En klok människa på Gunnebo Rehab sa till mig att jag är allergisk mot stress och ska undvika det så mycket som möjligt eftersom reaktionen är just så kraftig på all slags stress. Det är därför det är så svårt för en sån som jag att ta sig tillbaka i arbete, hela rehabiliteringsprocessen går ju ut på förändringar. Var går gränsen för ett sammanbrott? Hur mycket ska jag pressa mig vidare? Det är detta det handlar om.
Jag vill arbeta och försörja mig. Jag vill leva ett så normalt liv som möjligt.
Men jag vill även orka med att umgås med mina vänner, resa bort nån gång osv. Blogga och vara kreativ. Just nu finns inte så mycket kraft för det. Jag hoppas det blir bättre...
Våren!!
