Under askmolnet...

... på väg, om än på kryckor!

Veckan har varit fin, har jobbat och det har känts så bra att vara tillbaka! Taxiresorna till och från busshållplatsen i min lilla förort har fungerat precis som de ska och så även bussresorna in till Göteborg. Myllret av människorna, åh vad jag saknat det och åh vad jag gillar Göteborg om våren!

Ljuset denna vecka har nått långt in i min själ när jag efter jobbet och resorna kopplat av i Baden-Badenstolen här utanför.

Och det här med askmolnet som förändrar planerna för så många... En av fördelarna med taxiresandet är att man träffar så många trevliga taxichaufförer, och igår berättade han som körde mig hem att det minsann är spännande att vara taxichaufför dessa dagar. Flera av hans kollegor hade fått körningar till Stockholm, Berlin, Paris osv...

Livet är gott att leva igen!

.

Insikt

I sina försök att leva ett perfekt liv
kände hon sig ständigt misslyckad.

I morse...

... och solen har precis tagit sig över horisonten, genom mitt blommande träd och in i rummet till mig.

Dessa underbara mornar. Tysta, ljusa och alldeles nya. Rena.

Ibland är livet vackert.

Borde skriva något här...

Det var väldigt länge sedan jag skrev något här eller, för den delen, svarade på era kommentarer. Förlåt för bristen på svar på era fina kommentarer! Och tack! Jag hoppas att ni finns kvar och läser ändå, bättre tider kommer, både vad gäller inlägg och svarande. Hoppas jag...

Jag mår hyfsat. Efter omständigheterna väl. Vardagen, tillvarons grund, rutinerna, jag håller mig till dem och tar en dag i taget. Då fungerar det. Någorlunda. Inte perfekt, men som det så populärt heter nu för tiden "good enough". Arbetstränar på halvtid, det går bra nu, bättre än jag trodde från början. Men vid varje förändring av arbetets omfattning och förläggning ruckas rutinerna och nya måste byggas. Förändringar som jag i början upplever som stress. Och för mig finns inga grader av stress, det är fullt adrenalinpåslag direkt. Hela kroppen försätts i stridsberedskap. Och det sliter på kroppen. En klok människa på Gunnebo Rehab sa till mig att jag är allergisk mot stress och ska undvika det så mycket som möjligt eftersom reaktionen är just så kraftig på all slags stress. Det är därför det är så svårt för en sån som jag att ta sig tillbaka i arbete, hela rehabiliteringsprocessen går ju ut på förändringar. Var går gränsen för ett sammanbrott? Hur mycket ska jag pressa mig vidare? Det är detta det handlar om.

Jag vill arbeta och försörja mig. Jag vill leva ett så normalt liv som möjligt.

Men jag vill även orka med att umgås med mina vänner, resa bort nån gång osv. Blogga och vara kreativ. Just nu finns inte så mycket kraft för det. Jag hoppas det blir bättre...

Våren!!

Jazz och livet

Jag ser ett reportage på TV om en jazzpianist. Han säger, ungefär, "det är så bra med jazz för om jag råkar spela fel gör det inget utan det kan istället ge en ingång till nya improvisationer."

Som i livet alltså...

Oredan

Mina glasögon har försvunnit! De försvann för snart en vecka sedan och jag saknar dem enormt. De har inte lämnat lägenheten, det vet jag, men jag hittar dem inte! De är lätta och tar inte mycket plats, lite anonyma, men jag älskar dem. Man kan säga att de är mitt viktigaste verktyg här i livet. Specialgjorda för mig och mina behov. Veckan som gått har jag fått använda dess företrädare som i jämförelse med de senaste är tunga och ger mig huvudvärk.

Förutom att glasögonen försvunnit har papperet med pinkoden till min mobiltelefon försvunnit. Så nu kan jag inte ringa på den förrän jag hittar det. Ja, mobilen råkade bli så urladdad att den tillfälligt gav upp andan och släckte ner helt. Och det lär den vara tills jag hittar pinkoden igen.

Det är rörigt hemma som ni förstår. Jag ska ägna helgen till att röja upp här hemma, skapa ordning och reda, slänga allt onödigt osv. Hitta allt jag slarvat bort. Sen ska allt bli bra...

Jag tror ibland att livet ska ordna sig bara jag får mer ordning runt omkring mig här hemma. Men, djupt inne i mig vet jag att det inte är så. Det är ingen ordning på livet helt enkelt! Och kommer aldrig att bli. Åtminstone inte för mig.

Liv medan ni väntar

Liv medan ni väntar.

Teaterföreställning utan repetition.
Kropp utan måttagning.
Huvud utan besinning.

Jag kan inte rollen som jag spelar.
Jag vet bara att rollbesättningen är gjord.

Vad pjäsen handlar om
får jag klura ut på scenen.

Dåligt förberedd för äran att få leva
hänger jag knappt med i det uppdrivna tempot.
Jag improviserar trots min avsmak för improvisation.
För varje steg snubblar jag på min okunskap om tingen.
Mitt sätt att vara luktar kråkvinkel.
Min instinkt är den glada amatörens.
Rampfeber förnedrar mer än den förlåter.
Förmildrande omständigheter gör bara ont.

Ord och reflexer som inte går att ta tillbaka,
stjärnor som inte går att räkna färdigt,
en karaktär som en kappa som jag knäpper i farten –
sorgliga konsekvenser av allt detta plötsliga.

Tänk om man fick öva på en onsdag i förväg,
eller ta om en torsdag en gång till!
Men här kommer en fredag med nyskrivet manus.
Är det som det ska? frågar jag
(lite hes i rösten,
för jag hann inte klara strupen i kulissen).

En bedräglig tanke: det är bara någon sorts prov
som avläggs i en provisorisk lokal. Nej.
Jag står mitt i dekoren och ser hur stadigt den står.
Jag slås av det exakta i all rekvisita.
Vridscenen är inkörd och snurrar som den ska.
Nebulosorna i fonden har tänts en efter en.
Här råder inget tvivel: det är premiär.
Och vad jag än gör
förvandlas för alltid till det jag gjort.


Ur diktsamlingen Otal (1976) av Wislava Szymborska

Bild: Wislawa Szymborska in the offices of Zycie Literackie (Literary Life)

Idag...

... känns det så här.