Wislawa Szymborskas dikt, igen

Kvinnoporträtt

Hon måste vara en variant.
Ändra sig för att ingenting ska ändras.
Det är lätt, omöjligt, svårt, värt ett försök.
Ögonen är, om så krävs, än blå, än grå,
svarta, glada eller blanka utan anledning.
Hon sover med honom som första bästa, den enda i världen.
Hon föder honom fyra barn, inga barn, ett enda.
Naiv men bäst på att ge råd.
Svag men klarar lyftet.
Hon har inte huvudet på skaft men slår huvudet på spiken.
Hon läser Jaspers och damtidningar.
Hon vet inte vad skruven ska vara till och bygger en bro.
Ung, som vanligt ung, ännu och alltjämt ung.
I handen har hon en sparv med bruten vinge,
egna pengar till en resa långt bort och länge,
en köttyxa, en kompress och ett glas vodka.
Vart springer hon, är hon inte trött?
Inte alls, bara lite, mycket, vad gör det.
Antingen älskar hon honom eller också envisas hon.
För gott, för intet gott och för allt i världen.

Liv medan ni väntar

Liv medan ni väntar.

Teaterföreställning utan repetition.
Kropp utan måttagning.
Huvud utan besinning.

Jag kan inte rollen som jag spelar.
Jag vet bara att rollbesättningen är gjord.

Vad pjäsen handlar om
får jag klura ut på scenen.

Dåligt förberedd för äran att få leva
hänger jag knappt med i det uppdrivna tempot.
Jag improviserar trots min avsmak för improvisation.
För varje steg snubblar jag på min okunskap om tingen.
Mitt sätt att vara luktar kråkvinkel.
Min instinkt är den glada amatörens.
Rampfeber förnedrar mer än den förlåter.
Förmildrande omständigheter gör bara ont.

Ord och reflexer som inte går att ta tillbaka,
stjärnor som inte går att räkna färdigt,
en karaktär som en kappa som jag knäpper i farten –
sorgliga konsekvenser av allt detta plötsliga.

Tänk om man fick öva på en onsdag i förväg,
eller ta om en torsdag en gång till!
Men här kommer en fredag med nyskrivet manus.
Är det som det ska? frågar jag
(lite hes i rösten,
för jag hann inte klara strupen i kulissen).

En bedräglig tanke: det är bara någon sorts prov
som avläggs i en provisorisk lokal. Nej.
Jag står mitt i dekoren och ser hur stadigt den står.
Jag slås av det exakta i all rekvisita.
Vridscenen är inkörd och snurrar som den ska.
Nebulosorna i fonden har tänts en efter en.
Här råder inget tvivel: det är premiär.
Och vad jag än gör
förvandlas för alltid till det jag gjort.


Ur diktsamlingen Otal (1976) av Wislava Szymborska

Bild: Wislawa Szymborska in the offices of Zycie Literackie (Literary Life)

Vid ett glas vin

Han såg på mig och gav mig skönhet,
och jag tog den som min egen.
Lycklig svalde jag stjärnan.

Jag lät mig uppfinnas
som en avbild av speglingen
i hans ögon. Jag dansar, jag dansar
med plötsligt fladdrande vingar.

Bordet är ett bord, vinet är vin
i glaset som är ett glas
och står stående på bordet.
Bara jag är imaginär,
så imaginär att man inte kan tro det,
imaginär så det blöder.

Jag säger vad han vill:
att myror dör av kärlek
under maskrosens stjärnbild.
Jag svär på att en vit ros,
som bestänks med vin, kan sjunga.

Jag skrattar, vickar på huvudet
försiktigt som för att pröva
uppfinningen. Jag dansar, jag dansar,
i ett förvånat skinn, i omfamningen
som skapar mig

Eva ur ett revben, Venus ur skummet,
Minerva ur Jupiters hand,
alla var de mer verkliga.

När han inte tittar på mig
söker jag min spegelbild
på väggen. Och jag finner bara
en spik där förr en tavla hängt.

Wislawa Szymborska (Ur diktsamlingen "Salt" 1962)