Jag cyklar nu för tiden. Det är underbart så här års. Luktar gott, smidigt att komma fram, lätt att parkera.
Och så gör det inte ont. Att gå däremot gör fortfarande lite ont. Så jag cyklar. Så mycket som möjligt.
Och utan hjälm. Fortfarande. Friheten och vinden i håret... Love it!För övrigt mår jag överhuvud taget bättre än på länge...
Efter att ha varit sjukskriven och hemma över en månad börjar jag bli ganska desperat. Går ut med soporna utan kryckor och går dessutom ett varv runt garagelängan. Det går ganska bra. På vägen tillbaka tar jag ut cykeln från cykelrummet. Planen är den att jag ska prova om jag kan cykla ner till centrum, ca 2 km. Om jag kan det så kan jag ta mig till jobbet via en buss som går till torget nära mitt jobb. Därifrån kan jag gå de ca 150 meterna till mitt jobb.
Parkerar cykeln utanför dörren, känner att jag behöver vila mig en stund innan cykelturen.
Medan jag kollar på 13:e avsnittet av "Six feet under", jag har lånat de två första boxarna av dottern, ringer telefonen. Det är FK, min gamla handläggare från min tidigare sjukskrivning. Hon har fått över sjukfallet och jag berättar vad som hänt och att jag planerar att cykla i morgon eftersom jag inte mår bra av att gå hemma.
Då säger hon att jag inte ska cykla i morgon utan vänta tills hon kollat upp om det där med taxiresorna verkligen stämmer. Åtminstone borde jag kunna få taxiresor ner till bussen tycker hon.
När jag jag lägger på luren känner jag mig gråtfärdig. Varför är tårarna närmare när någon är snäll mot mig än tvärtom?
.
