Aldrig, ...

...sa jag i våras, att jag kommer att läsa den boken! Och nu gör jag det ändå. Varför?

Såg den på biblioteket för ett tag sedan, tänkte jag lånar och tittar igenom den. Tjockare än bibeln, och med samma tunna papper. Inte ens paginerad. Började läsa lite... och fastnade! Intresset vaknade direkt, och eftersom jag insåg att denna bok kommer att ta lång tid för mig att ta mig igenom, bibliotekets fyra veckor skulle inte räcka långt, köpte jag ett eget ex. Nu sitter jag ute och läser med pennan i hand, många fina formuleringar som jag tycker om markeras. Han är sympatisk och osympatisk, säger emot sig själv ibland, avslöjar sin ångest och även tillkortakommanden. Dessutom får jag följa arbetet från skrivandet av en pjäs, repetitionerna och till sist uppförandet. De flesta människor han skriver om benämner han med bara förnamnet och jag har inte aning om vilka de är. Men det gör mig inget det är inte det som intresserar mig. Utan sättet han skriver på. Som att han inte tvekar om att skriva om precis allt han gör och vad han tänker. Det känns ärligt. Men hur ärlig är han, när kommer tankarna om att han ska ge ut detta? Och varför?

Jag har kommit till våren 2001 och det återstår drygt fyra dagboksår. Boken kommer att följa mig ett långt tag till innan jag läst ut den...

Bokhora har också läst och funderar på detta.