Plötsligt bara finns de där! Mitt lilla olivträd, som sörjde så att det tappade nästan alla blad när det fick flytta in i höstas, har fått nya skott. Små ljusgröna blad som söker sig mot ljuset.
Än en gång är det i naturen som trösten finns. Det jag lärde mig på Gunnebo om att naturens villkor gäller även oss människor repeteras idag framför mina ögon.
I alla mörka lägen är det detta som gäller. Man ska söka sig mot det ljus som finns. Och att våga växa, trots allt...
9 comments:
Ååååå, härligt!
Jag har klippt ner några av mina pelargonior idag.
Det är också ett tecken ..-)
Härligt - det är väl därför vi längtar efter våren... att det finns hopp om knopp...
Så bra skrivit; Att man söka sig till det ljus som finns.Jag märker i mina fönster att blommorna hela blommorna sträcker sig efter ljuset och det är härligt när de börjar spira ordentligt.
Kram
Jag tycker så mycket om sådana där bladmönster, ärskilt om bladen är sådär långsmala och eleganta. Olivträd, minsann!
I naturen finner jag också ett slags vila, vad bryr sig ett träd eller en fågel om vem jag är? Vad jag tycker och tänker?
Jaaaaa! Och så härligt nygrönt:)
elisabet: Det kanske jag också ska, med olivträdet alltså? Får kolla i boken...
bloggblad: Hopp om knopp, vilket mysigt uttryck... :-)
bloggullet: Tack! Vi borde kolla in och ta efter hur naturen hanterar det här med mörker och vinter.
carulmare: Jajamensan!! Olivträd var det. Nu inne på sitt tredje år hos mig. En tålig jäkel... :-)
monica: Just de där nyfödda bladen, deras färg är helt fantastisk!
Nu går det mot våren!
Underbart, jag längtar så mycket.
Du har något att hämta hos mig.
Kramar
Mian: Välkommen hit Mian! Ja visst längtar man mer ju närmare våren kommer. Men den märks och känns redan.
Bloggullet: Jag ilar och kollar! :-)
Post a Comment