Dottern är på årets Roskildefestival. Hon har varit där de senaste åren, bor i tält med kompisar och har jättekul. Jag vet att det kan vara det, jag har varit där. En gång.Jag har varit där, framför den orange scenen, tillsammans med en massa andra människor som tillsammans upplevde olika fantastiska konserter.
En av de sista kvällarna var det ett amerikanskt band, Pearl Jam hette de. Det var en regnig blåsig kväll, fantastisk stämning i publiken. En del av den unga publiken var som i extas. Vi stod ganska långt fram till vänster om scenen.
Ja, det var den kvällen, för 10 år sedan. Plötsligt ber en i bandet att alla vi i publiken ska ta tre steg bakåt. OK, det gjorde vi. Men snart trycktes vi fram igen och vi uppmanades åter att ta tre steg bakåt. Vi krokar arm med de omkringstående och tar alla tre stora steg bakåt. Det börjar gå upp för oss att något allvarligt hänt när konserten avbryts, bandet lämnar scenen, någon av dem gråter.
När vi går ut från festivalen pratar vi med vakter som säger att det är två döda. Så sorgligt.. Vi kollar så att ingen av dem vi rest med har drabbats, vilken tur att mobiltelefonerna finns nu, och blir lugnade. Vi går till vårt övernattningsställe och somnar så småningom. När vi vaknar och sätter på radion får vi reda på att det nu är åtta döda, ihjälklämda unga män. Så småningom ska det visa sig att nio miste livet...
Jag är inte orolig för dottern som är där nu. Den här olyckan har lett fram till bättre säkerhetsanordningar på alla festivaler. Men jag gömmer aldrig Roskilde 2000, hur skulle jag kunna göra det? Sorgen dagen efter olyckan är det jag minns mest. Och jag har aldrig återvänt.
.
5 comments:
Om just detta läste jag i Metro på tåget .., och det grep mig så.
Nu är min systerdotter där, för vilken gång i ordningen vet jag inte.
Vilken gräslig olycka det var, och så meningslös: att mista livet pga en pop-konsert.
Mängden av besökare är för mig nästan otrolig- jag har svårt att se mig själv trängas bland många tusen. Där går nog gränsen för panikkänslor -tror jag.
Tufft av dig att stå i främsta ledet.
Elisabet: Jag läste också den artikeln och det var då jag kom på att det redan gått tio år. Fast mycket har ju hänt sedan dess, med mig också...
Inkan: Främsta ledet var det absolut inte, då hade det kanske inte gått så bra.. Men, om man betänker den enormt stora ängen framför scenen, så stod jag relativt långt fram, kanske den främsta tredjedelen. Bland folket där jag stod uppstod inga panikkänslor, vi förstod till en början inte vad som hänt. När det gick upp för oss väckte det så mycket sorg. Det är en av anledningarna till att jag aldrig återvänt.
Jag var också där, en gång i slutet av 70-talet. Märkte inte att det skulle ha varit några farliga situationer, men redan då, innan jag hade fyllt tjugo, tyckte jag nog att det tog på krafterna att vara tillsammans med så mycket mänskor, utan att ha något eget ställe att vila på.
carulmare: Nu skulle jag aldrig åka iväg på något liknande. Det är otroligt mycket folk där, även om de efter olyckan har begränsat antalet som får biljetter. Vi är alla så sköra, det lärde jag och många med mig då...
Post a Comment