En kvinna jag känner drömde så här i natt:
Hon befinner sig på en marknadsplats med många människor hon känner. Både nära och mer ytligt. Hon har nyss fått ett litet barn, en ljuvlig bäbis, som hon stolt bär med sig och vill visa för alla. Men alla är inte intresserade. Rättare sagt, ingen är intresserad. Hon försöker på olika sätt skydda den lilla från deras likgiltighet, men märker att barnet ser mer och mer tilltufsat ut, krymper och blir alltmer livlöst. Kvinnan känner att människorna inte tycker om hennes barn och bestämmer sig för att ta sig hem för att skydda det. Men hon har ingen bil, inga bussar går och alla andra ska stanna kvar på platsen. Hon hittar en rullstol som hon tänker rulla sig själv och barnet hem i . Det finns både trappor och uppförsbackar på vägen, det är tungt och långt. Hon är så ensam. Men det finns inget annat sätt att rädda barnet. Ändå finns det inga garantier att det kommer att överleva…
Jag har gett min tolkning av drömmen till henne men det vore intressant att höra vad ni andra tänker om den.
