Jag tänkte när jag började arbetsprövningen, det här blir lätt, bara 10 timmar i veckan. Som så ofta under den här resan var det fel. Det är inte lätt, trots allt positivt jag upplever med att vara tillbaka. Kroppen reagerar med huvudvärk och magont. Inte alla dagar, men ibland. Vilken är orsaken? Jag försöker förstå och hitta en anledning, men gör inte det. Jag har arbetsprövat mer än 10 timmar på Gunnebo och det har gått bra, men här…? Och det är inte arbetsmiljön, jag upplever mig välkommen och stämningen, så som jag uppfattar den hittills, är god. Arbetet är precis ett sådant som jag kan klara av. Ändå…
Kanske är det bara en omställningstid, och jag, av nervositet, spänner mig mer än jag behöver?
Helg, nu vilar jag, stickar muddar och ser på TV. Och läser!
13 comments:
Jag tror att din kropp minns att det var där som du blev sjuk. Jag känner likadant när jag läser om, eller ser ett TV-program om skolan. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om skolan, elever och lektioner, för att inte tala om skolledare. Då reagerar kroppen med värk
Med mig själv har jag märkt att jag har blivit mycket känsligare för ambivalens. Om jag inte vill något med hela med hjärta, då är det väldigt svårt att göra det. Det finns liksom ingen energi att ta av. Om jag tvingar mig, är det som att röra sig i stark motvind. Varje steg är ansträngande och jag blir fort trött.
Dessutom kommer jag att tänka på rädsla. Tio timmar nu, men hur blir det senare? Kommer de att tro mig, om jag säger att jag inte klarar det? Är mina obehagskänslor tillräckligt viktiga för att jag skall nämna dem? Kanske skulle det vara en idé att föra bok över hur du känner dig under denhär tiden...?
Ännu en tanke. När någon frågar om man klarar dethär, så förväntas man kunna kunna säga ja eller nej, kunna se in i framtiden. Men det är nog viktigare att hålla fast vid sin osäkerhet, att kunna säga 'jag vet inte', med eftertryck, när det är så man känner det.
Vilken fin och ömsint bild!
annela: Säkert är det så. När jag nu sätter mig in i det nya arbetet tangerar jag det gamla och känner igen allt. Fast jag inte får panikångest, som vid arbetsprövningen för två år sedan, reagerar kroppen med huvudvärk och illamående. Ångest i en mildare form. Rädsla. Frågan är om jag kan/ska övervinna rädslan och gå vidare. Som jag känner nu vill jag det och se om den håller i sig eller klingar av. Tack för din kommentar, du och din erfarenhet är värdefull för mig!
carulmare: Min ambivalens är för närvarande stor på många plan! Gör jag rätt, gör jag fel, ska jag vänta osv... Naturligtvis känns det i kroppen! Du har fångat min situation med dina ord precis som om du kände mig väl. Eller också är våra situationer i livet ganska lika just nu. Ätt acceptera att jag inte vet hur något ska utveckla sig är nog kärnan och svaret på det mesta just nu. Och det hjälper att få kloka ord sända till sig, som från dig och annela!
Bilden föreställer mig och min katt Ella, bildbehandlade och softade...
Jag känner igen det där, jag var bara (dumt nog) hemma 7 veckor när jag smackade in i väggen för 7 år sen, men sen kändes 2 timmar per dag fruuuuktansvärt långa, jag var helt slut, jag som tidigare körde hårt från 8 till 16... utan att blinka, och drog iväg till evenemang om kvällarna, tre kvällar i veckan...
Nu har jag lärt mig att sovra, men det är så himla lätt att tro att "det ska väl inte va nåt". Tålamodet blir hårt prövat av att det tar sån tid. Jag tror inte att jag är tillbaka där jag var - näe, jag VET att jag inte är det, och förmodligen kommer jag aldrig igen fullt ut. Men nu är jag glad att jag ändå orkar så mycket som jag gör. Omgivningen har lite svårt att acceptera om jag säger: nej, jag kommer inte, för jag orkar inte... "ja, men att sitta här och lyssna en stund är väl inget..."De förstås inte att SAMMANLAGT blir det för mycket. Så jag har lärt mig att ljuga lite lätt: Nej, jag kommer inte, jag har annat för mig... att det är på soffan behöver de inte veta. För jag går ju ändå på sånt som jag orkar med.
bloggblad: Jag har en coach från Gunnebo som följer mig i min arbetsåtergång. Pratade med henne i fredags om hur det kändes. Hon sa att det är viktigt att jag inte försöker göra en massa annat samtidigt som arbetsprövningen. Så jag försöker att ta det väldigt lugnt. Det har jag i o f sig gjort hela tiden, men det gäller att fortsätta låta dammtussarna flyga runt utan att jag får dåligt samvete. Och som du, även tacka nej till roliga saker om det på något sätt känns för mycket.
Jag är glad att jag stred mot FK för att få en längre upptrappningsperiod...
Det låter tufft att kämpa med både jobbet och mot att den egna kroppen uppfattar att det finns delar i dig som inte vill. Så var det när jag var mellan 30 och 40 och ständigt hade fruktansvärda migränattacker. Usch!
Tror att det Bloggblad skriver, om att säga nej, men ljuga eller inte alls förklara (för vem har rätt att vara domare över dig?) är ett bra sätt att hålla saker ifrån sig. Det var det jag inte kunde när jag var yngre.
Mycket tid för sig själv, eller med vänner om man föredrar det, tror jag är viktigt i alla människors liv - som styrkemedicin.
Jo, kom på att bilden påminner om en av Edith Södergran och hennes katt. Vackert!
Och för mig är det så att ju äldre jag blir, desto längre tid tar det att Dra Åt Sig Andan.
Vi har t.ex. inget eftermiddagskaffe på affären .., utan man fikar kvart i 9 på morgonen, sedan har man en 45 minuters lunch och så är det bra med det.
Men om man då arbetar från sju till fem ..., eller som vissa, sju till sju, ja, det är klart, är man 20 så orkar man kanske, men jag blir förfärligt slut på, både mentalt och kroppsligt, vid tre, fyratiden.
När jag sedan kommer hem, ramlar jag bara ihop på soffan.
Och man undrar .., hur ska man orka fram till pensionen?
Det borde ju vara tvärtom?
Ju äldre vi blir, desto mindre skulle vi behöva arbeta (helst med samma lön ..-).
Kanske tror alla att det bara är småbarnsföräldrar som behöver andningspauser .., så är det ju inte alls.
Lycka till, qi!
amber: Det här att sätta gränser, att lära mig det, är ett måste för att jag ska kunna komma vidare. Och prioritera de viktigaste relationerna, barnen och de vänner som förstår... Jag har ett svagt minne av Edit Södergran med en katt, ska se om jag hittar den bilde någonstans!
elisabet: Det här med att åldern tar ut sin rätt... Förr, för inte så länge sedan infördes ju deltidspension. Den blev så populär att man fick ta bort den! Varför kan man inte införa den igen och därmed ge de unga arbetslösa, i sitt "utanförskap", fler arbetstillfällen? Jag kan inte förstå det här att vi måste arbeta så länge för att kunna överleva ekonomiskt på vår pension. Dvs vi som inte har haft råd att köpa en dyr pensionsförsäkring. Och speciellt vi femtiotalister som råkar mest illa ut i det nya pensionssystemet.
Det kändes skönt att få ur mig allt gnäll... :-)
Hamnade här och läser... Och förstår precis vad alla vill säga!
Har man en gång gått in i väggen är det svårt att gå tillbaka till samma arbete igen. Efter nästan 40 år i samma yrke kan jag inte gå tillbaka. Huvudet och kroppen säger nej. Efter ett par års sjukskrivning har jag därför från och med i år tagit ut förtida pension vid 61 års ålder. Det känns så skönt, trots att pensionen är fickpengar...
Att deltidspensionen tagits bort tycker jag är oerhört cyniskt. Istället vill man höja pensionsåldern. Helst till 70 år. Hemskt.
Vi har ett tufft samhälle idag - där äldre människor enbart ses som ekonomiska brickor.
Hoppas innerligt att det ordnar sig för dig!
smulan: Tack för din kommentar! Vi får se hur det går, jag gör ett försök, jag kommer inte att spräcka mig igen, då ger jag hellre upp..
Frustrerande.
Glad att så många här delar med sig av sina erfarenheter till dig!
Själv kan jag inte förstå hur alla fantastiska människor fungerar som lyckas både förvärvsarbeta i åtta timmar/dag och dessutom ha ett liv vid sidan av...
that house: Välkommen hit! Det som ofta händer dessa fantastiska människor, så småningom, är att de blir som jag blev totalt utbrända och ledsna.
Post a Comment