Det är onsdag. Min lediga onsdag. Mitt andningshål mitt i arbetsveckan.
I början av december försökte jag arbeta fem dagar i veckan i stället för fyra. Det blev för mycket, jag blev så trött att depressionen kom tillbaka. Fick avbryta rehabplanen, med allt det medförde. Nya medicinska underlag som styrkte försämringen måste lämnas till FK. Besvikelsen hos alla inblandade.
Jag fick gå tillbaka till 25 % och arbete fyra dagar. Dessutom var jag semesterledig mycket runt jul och nyår, det gjorde mig gott. En ny medicin lades till som hade det goda med sig att jag numera sover väldigt bra och mår bättre. Ser ljusare på tillvaron igen.
Det var meningen att vi skulle ha ett avstämningsmöte med FK och läkaren den 24 februari för att där bestämma hur vi går vidare med arbetsträningen. Nu har det mötet, över mitt huvud, flyttats fram till 5 februari. Varför? När jag frågar dem, FK-handläggaren och läkaren, skyller de på varandra om vem som är orsaken till flyttningen. Och varför framflyttningen gjorts kan de inte heller förklara för mig så jag förstår det. Det känns olustigt. Men jag får ju gå på mötet och se vad som händer. Först ska jag dock, väldigt noga, tänka igenom hur jag själv vill ha det vid en eventuell utökning av arbetsträningstiden upp till 50 %. Andningshål eller inte, det är frågan...
12 comments:
Onsdag är mitt andningshål också.
Mitt vattenhål.
Där sitter jag ute på livets stora savann och tittar ut över vattnet och dricker mig otörstig.
Skönt att du känner dig bättre och sover bättre, att sömnen fungerar betyder massor. Däremot är det trist att mötet flyttats utan att du visste om det, sånt är jobbigt. Tänk noga på hur mycket du orkar arbetsträna, annars är det ju lätt att man tar ut sig.
Lycka till och kramar
Det där med att flytta mötet känner jag igen. Ingen har ansvar och skyller på varann och själv blir man sååå stressad av att inte få den tid att tänka och förbereda sig som man ställt in sig på.
Man är ju ändå bara en liten lort i deras ögon och därför får man sällan någon respekt som människa utan bara som ett "fall"
Ska vi fika nån dag?
En KRAM!
elisabet: Vattenhål behövs. Och savanner att blicka ut över...
bloggullet: Tack, framtiden känns osäker, men jag tror på den... :-)
annela: Om fika, jag har skickat mail! För övrigt, beslut angående en själv, över ens huvud, känns inte bra...
monica: Tack, behöver alla kramar jag kan få... :-)
Säkert trasslar de bara med sina arbetslistor och -turer, tror du inte?
Vill du gå upp till 50%? Kommer du då att ha tid och ork över för att göra något efter jobbet, kanske något skapande? Kan du känna glädje och tillförsikt inför en sådan förändring? - Sådana frågor tror jag att jag skulle ställa mig, om jag var du...
Kram
carulmare: Det här att gå upp till 50 %, jag funderar mycket på det. Jag skulle vilja klara det, mycket för ekonomins skull och för att jag då skulle komma mer med i arbetsgemenskapen. När jag arbetar 25 % finns inte så mycket utrymme för det. Men, som du skriver, orkar jag det? Jag är jättetrött när jag kommer hem och behöver verkligen mitt andningshål på onsdagarna. Att då försöka lyfta mig själv i håret för att komma upp till 50% är kanske inte så klokt. Troligen skulle det gå ut över kreativiteten. Samtidigt blåser det snåla vindar i Sverige nuförtiden, jag har kanske inte något val? Om jag inte arbetar kan jag kanske inte försörja mig?
Vilken blogg du har och som jag känner igen mig varje ord, du skriver. Här kommer jag att titta in ofta!
samtal från min trädgård: Tack för snälla ord som gör mig glad! Och välkommen hit!
Förstår dig. känner samma sak när jag inte orkar så kommer det tillbaka och jag måste ta mina metoder för att komma tillbaka. Nu börjar det bli ltätare att komma tillbaka, bara man är sträng mot sig att vila och göra något roligt eller man älskar. Hästar är ett exempel. Nu väntar jag på våren. Frön ska planteras nästa månad och det är som julafton. Ljuset blir längre och man är glad. Ja skickar lite kramar och strykedroppar. PS stongt av dig att säga att du inte orkar. Det kunde jag inte förut och numera vågar jag säga i från. det är ett bit på vägen i alla fall. Kramar
Sonen här fick veta att det FK+AF tvingat honom att arbetsträna med (som han skött i hopp om att få nåt bättre efter de 3 utlovade månaderna)inte gills längre. Nya regler efter nyår. Men kön till att hitta nåt nytt är 3 månader till, och till dess skulle han få vara kvar... Snacka om att stjälpa i st f att hjälpa.
Som tur var, har vi andra kontakter så att han får en upplyftande arbetsträning i stället. Som godkänns!
Här får vi knottror bara av att tänka på AF och FK ... och så hörde jag på radio att de som jobbar på FK mår dåligt av att folk klagar så mycket. Undrar just varför....
anne-maj: Ja, det att säga till är något man måste lära sig! Och att säga "nej, det orkar jag inte!" Vi får peppa varandra.
bloggblad: FK-personalen mår dåligt för att de får ta ansvar för något de inte har något inflytande över och kan förändra. De som bestämmer vilka regler som ska gälla utan att utreda konsekvenserna och därefter inte ger resurser tillräckligt för att kunna genomföra det, de slipper ta fajten med de som drabbas, dvs de sjukskrivna.
Post a Comment