Tanken och planen var den att jag efter min semester, efter nästa vecka, skulle ta steget att börja arbeta 75%. Hej och hå, så tänkte jag då i april, i augusti efter semestern kommer jag att vara pigg och mogen för att ta mig upp till detta mitt mål. Inga problem, det klarar väl jag! Då trodde jag fortfarande att jag skulle kunna ta mig till ett nytt läge där jag mådde bättre, inte var så trött, inte så lätt blev så ledsen och inte stressade upp mig för det minsta lilla. Nu vet jag bättre...
Denna trötthet, depressivitet och stresskänslighet kommer jag att få leva med. Resten av livet antagligen. Att jag tagit mig hit där jag står nu är stort nog och måste försvaras. För att klara av det kan jag inte utsätta mig för ytterligare press utan acceptera att jag aldrig kan ta mig tillbaka till ett läge som var innan jag kraschade.
Så, idag, har jag skickat iväg min ansökan om halv sjukersättning till Försäkringskassan. Hur det går när de bedömer den vet jag inte, men jag hoppas att min läkare lyckas skriva ett utlåtande som kommer att styrka det jag och hon kom fram till i torsdags och som FK:s försäkringsläkare kan tro på...
.
11 comments:
Då hoppas jag att det blir precis som du önskar och att alla goda tankar bidrar till att den som bestämmer också tycker så.
Elisabet: Tack E, jag tror det blir bra om detta går igenom och att jag då kan finna en balans i livet och trygghet i fasta rutiner. Det har jag inte haft på jag vet inte hur länge...
I flera år efter min väggen-resa, var jag så rädd för att åka dit igen, att jag jagade upp mig nåt enormt. Jag kan fortfarande vara rädd för den känslan och bli stressad av minsta lilla, men när jag påminner mig om att det är rädslan för väggen, då brukar det gå lättare.
Men halv kapacitet lär jag också få leva med resten av livet. Jag vill vara full av energi, men det varar väldigt kort stund, och jag bränner den fort.
Hoppas att du hamnar i jämvikt!
Jag håller alla tummar för dig!!! Fika snart?
Jag hoppas att den trög tänkta byråkratin också förstår och att dom någon gång emellanåt tar vettiga beslut. ML
Håller tummarna för dig, och så bra att du lärt känna ditt nya jag så bra att du markerar dina gränser, grattis!
En dag i taget:)
Hoppas att det kan bli en bra lösning så att du kan känna dig tillfreds med livet.
Jag känner på mig att det går vägen och håller tummarna för dig Qi.
Jag hoppas att det blir så. Vilken svår balansgång du har att leva med. Jag håller tummarna.
Blggblad: Ja, du vet hur det är...
Annela: Tack! Ja fika så snart jag börjat jobba igen!
ML: Jag hoppas... :-)
Monica: Tack!!
Mian: Tack, jag tror också att allt blir bra, till slut...
Lena: Tack, det där med balansen är svårt...
Jag håller också tummarna nu för dig och att FK's läkare kan se och bedöma det som du och din läkare gör!
Det verkar vara klokt att inte försöka pressa dig till att gå upp i tid och jobba mer nu när det känns så här.
När jag gick ner i tid och började vara ledig på mina fredagar försvann mycket av den stress jag gått och burit på i flera år.
Plötsligt fick jag andrum.
Var rädd om dig! Att hitta balans är inte lätt men det känns skönt när man börjar göra det.
Londongirl: Balans handlar om, tror jag, att avbryta belastningarna i livet innan den vågskålen går i botten.
Post a Comment