Mare Kandre

Jag såg ett väldigt fint program om den fantastiska författaren Mare Kandre alldeles nyss. Alla litteraturintresserade som missade det, ingen fara, det kommer i repris och finns antagligen att se även på webben.

Jag var på en litteraturafton i Lidköping hösten 1999. Mare Kandre var där och läste ur sin poesibok "Deliria". Den första dikten handlade om varför hon skriver. Skrev... Jag blev helt tagen, det var bland det bästa jag hört. Efter uppläsningen köpte jag boken "Bestiarium", Mare signerade den och vi, jag var del av ett vi då, pratade med henne. Hon var glad och trevlig, pratade bl a om sin son, Zeke.

Efter detta försökte jag få tag på boken "Deliria", men den var slut på förlaget, försökte på antikvariat men den enda platsen den fanns på var biblioteket. Lånade och lånade om. Funderade t o m på att inte lämna tillbaka den... Nu ser jag att man äntligen börjat ge ut nyutgåvor av hennes böcker och jag har ikväll beställt mitt eget exemplar av "Deliria". Den är efterlängtad...

Mare Kandre dog på skärtorsdagen 2005, endast 43 år gammal.

.

Vitsippsbacken...

... utanför min altan, idag första maj klockan sju.

I morse...

... och solen har precis tagit sig över horisonten, genom mitt blommande träd och in i rummet till mig.

Dessa underbara mornar. Tysta, ljusa och alldeles nya. Rena.

Ibland är livet vackert.

Dags....

... att damma av de kära gamla sommarsandalerna! Och det är då jag kommer på att det faktiskt är dags att investera i nya. Hålen i gummisulorna gav pysande ljud ifrån sig redan förra säsongen. Nu gäller det att leta efter lämpliga som jag inte får ont i fötterna av... Under tider får jag gå och pysa för nu är det varmt!

Mötet i förrgår gick bra! Nu vet jag att jag kan slappna av ett tag och känna efter innan jag gör nästa arbetsprövning.

Och plötsligt är det sommar...

I morgon...

... är det avstämningsmöte med FK, arbetsgivare och läkare. Igen. Jag har kommit upp i 50% arbete, nu är frågan hur jag ska gå vidare. Jag är så trött på detta planerande och all anspänning inför dessa möten. Känner att jag är beroende av deras välvilja för att klara av ekonomin framöver. Att de tror på mig. Jag avskyr att vara ekonomiskt beroende av andra. Innan jag blev sjuk var det att jag jobbade och kunde försörja mig själv och mina barn min frihet. Mitt mål är att kunna komma upp och arbeta 75% för då kan jag klara mig själv och bo kvar här hemma. Men, det är bara det att jag känner mig så trött att jag är osäker på om jag klarar av det. Åtminstone just nu.

Det är svårt att ta sig samman, spotta i nävarna, ta sig i kragen och öka takten ytterligare när kroppen är dödstrött.

Igår, när jag steg av tåget...

Äntligen...

Påsken

Jag har tillbringat en stillsam påsk, hemma, ute på altanen, i solen, mestadels tillsammans med dessa böcker.

Först läste jag en "påskekrim", Johan Theorins "Nattfåk". Jag hade stora förväntningar efter att ha läst hans första, "Skumtimmen". Och de infriades, kanske... Den var spännande och ganska oförutsebar, men höga förväntningar kan sätta ner upplevelsen vilket de gjorde för mig. Men jag blev nyfiken på Öland, speciellt vintertid, skulle vilja uppleva en vinterfåk och vad den gör med landskapet och människorna.

Sedan en helt annan typ av bok, Isabella Varricchios "Pioner". En ganska kort roman, under 200 sidor, skenbart lättläst, men det krävs eftertanke för att begripa var i handlingen man befinner sig. Den handlar om två väninnor som åker till en grekisk ö för att tillbringa fyra veckor där. Deras samtal om vänskap och kärlek väcker hos mig tankar om hur viktiga vänner är. Och hur det ibland är så lätt att svika om någon av parterna går in i en kärleksrelation. Jag tyckte om den här boken, det är en bok jag kan tänka mig att läsa om. Den innehåller klokheter och vackra formuleringar, sånt som jag strukit under och markerat. Och upplägget, där handlingen stuvas om tidsmässigt, gör boken spännande, jag undrar ända fram till sista sidan, vad hände, hur gick det för de båda kvinnorna? Var går gränsen för vänskapen?

Värt mödan...

Och plötsligt....

... är det april och jag jobbar 50%, med lön!, och våren är här, det bleka ljuset innan växande och blomning kommit igång, det avslöjande ljuset som visar all underlåtenhet, allt skräp, allt som gömdes och glömdes under snö och mörker.

Det blir att vara ute och städa lite, ja, faktiskt ser jag fram emot det. Tar mig själv i kragen gör jag. Verkligen. Kanske...

Borde skriva något här...

Det var väldigt länge sedan jag skrev något här eller, för den delen, svarade på era kommentarer. Förlåt för bristen på svar på era fina kommentarer! Och tack! Jag hoppas att ni finns kvar och läser ändå, bättre tider kommer, både vad gäller inlägg och svarande. Hoppas jag...

Jag mår hyfsat. Efter omständigheterna väl. Vardagen, tillvarons grund, rutinerna, jag håller mig till dem och tar en dag i taget. Då fungerar det. Någorlunda. Inte perfekt, men som det så populärt heter nu för tiden "good enough". Arbetstränar på halvtid, det går bra nu, bättre än jag trodde från början. Men vid varje förändring av arbetets omfattning och förläggning ruckas rutinerna och nya måste byggas. Förändringar som jag i början upplever som stress. Och för mig finns inga grader av stress, det är fullt adrenalinpåslag direkt. Hela kroppen försätts i stridsberedskap. Och det sliter på kroppen. En klok människa på Gunnebo Rehab sa till mig att jag är allergisk mot stress och ska undvika det så mycket som möjligt eftersom reaktionen är just så kraftig på all slags stress. Det är därför det är så svårt för en sån som jag att ta sig tillbaka i arbete, hela rehabiliteringsprocessen går ju ut på förändringar. Var går gränsen för ett sammanbrott? Hur mycket ska jag pressa mig vidare? Det är detta det handlar om.

Jag vill arbeta och försörja mig. Jag vill leva ett så normalt liv som möjligt.

Men jag vill även orka med att umgås med mina vänner, resa bort nån gång osv. Blogga och vara kreativ. Just nu finns inte så mycket kraft för det. Jag hoppas det blir bättre...

Våren!!

Till T

Allt är försent, men det visste vi ju redan innan. Sov gott, nu är du fri, nu har du inte längre ont. Jag glömmer inte, i mina tankar är du lika levande som alltid. Och Peter C sjunger vår sång...

Tack Annela...

... för den fina utmärkelsen! Just nu känner jag mig inte värdig den, med tanke på att aktiviteten här på min blogg varit lika med noll en längre tid. Men, som även Annela skriver, den kom på precis rätt dag...

Idag, lördag, mår jag "så där". Den medicin som jag mått bra av de senaste månaderna har visat sig ha fler biverkningar än viktuppgången. Jag har fått ökad värk i mina leder och nu även, som droppen som kom bägaren att rinna över, gett mig en svampinfektion i munnen som inte alls är kul att ha. Så jag har bestämt mig för att sluta med den. Förhoppningsvis försvinner biverkningarna i och med det.

Jag har börjat min arbetsträning på 50%. Denna vecka har jag arbetat 20 timmar, fyra dagar, med onsdagen ledig. Det har fungerat hyfsat, jag är väldigt trött de dagar jag jobbat. Nästa vecka gör jag ett försök med fem dagar, dvs fyra timmar per dag. Ingen ledig onsdag. Vi får se hur det går.

Ute snöblandat regn och grått. Inne varmt och skönt. Det blir en innelördag för mig med stickning, färgning av kläder och läsande bl a.

Läste ut den igår...

... saknar den redan. Jag har levt med den här boken i nästan ett halvår. Lars Noréns dagbok som sträcker sig över fem år. Det har varit en läsupplevelse utöver det vanliga. Jag har gått bredvid honom i Berlin och Paris, i New York och framför allt i Stockholm. Jag har varit med honom när han grävt i sin trädgård på Gotland liksom jag har varit med när han grävt i sin inre trädgård. Jag har fått följa honom när han skriver sina pjäser, han arbetar alltid med flera på en gång. Han säger att han är som lyckligast när han skriver. Jag har varit med när han regisserar föreställningar och förstått vilket enormt arbete det ligger bakom en teaterföreställning.

Han har gått ur och in i relationer, lovat och brutit löften, varit deprimerad och euforisk. Han har varit småaktig, elak och egocentrisk. Snackat skit om kända och okända. Men... ibland skriver han så vackert så jag måste markera för att kunna gå tillbaka och njuta igen. Hela boken är poetisk.

Jag har jämfört mitt liv med hans, hans tankar med mina. Känner mig "berikad" efter att jag har läst boken. Jag har inte haft tråkigt en sekund...

Utmanad...

... igen. Det är Annela som gör det den här gången.

1. 4 TV program jag brukar se: Babel, Project Runway (hurra, det börjar snart igen!), Efterlyst, Det okända (Hmmm varför skäms jag lite för att skriva det.. :-) )

2. 4 saker jag gjorde igår: Jobbade, handlade nya skor, kollade bokrean på Akademibokhandeln, stickade

3. 4 saker jag längtar till: Börja greja i mina små land, sitta ute i solen, att det onda jag har i foten ska gå över så jag kan gå normalt igen, att allt omkring mig som gäller arbetsprövning, sjukpenning och dylikt ska ordna sig så att jag kan känna lugn och balans i tillvaron.

4. 4 saker som står på min önskelista: Att få råd att ha bil igen, att bo kvar i min bostad, kanske åka på semester nånstans. Och fred på jorden.

5. 4 saker jag tycker om att göra: Sticka, blogga, skriva, rita

6. 4 saker jag avskyr: Reklampauser i TV-program, när pendeltåget inte kommer och det är 10 grader kallt, när äntligen pendeltåget kommer efter det man väntat i en halvtimme (och det är 10 grader kallt) och det är så fullt att man får stå upp hela vägen. Krig.

7. 4 saker jag åt i går: SEMLA!!!!, jättestor, smörgås med ägg och kaviar, yoghurt och müsli, äpple

8. 4 bloggar jag utmanar: Inte 4 utan alla som vill...

Om ni undrar...

... varför jag inte skriver här så ofta så ser ni anledningen här intill. Jag har händerna fullt sysselsatta. Ja, med att sticka den här grå toppen alltså. Tunt, tunt garn, smala stickor. Jätteroligt!

Så jag mår bra och mediterar medan jag stickar om hur snygg jag ska bli i sommar i den här. Och då har jag säkert gått ner en massa kilon eftersom jag inte plockar i mig godis och smörgåsar medan jag ser på TV utan stickar i stället!

Bild från Hanne Falkenberg

Delrapport

Efter att ha kämpat i två veckor med att försöka räkna kalorier och skriva upp allt jag äter och vad är resultatet: Minus 0,3 kilo. Tre hekto. TRE HEKTO! Jag hade hoppats på två kilo. Minst. Inget kul det här...

Jazz och livet

Jag ser ett reportage på TV om en jazzpianist. Han säger, ungefär, "det är så bra med jazz för om jag råkar spela fel gör det inget utan det kan istället ge en ingång till nya improvisationer."

Som i livet alltså...

Kampen för födan...

... börjar tidigt hos vissa katter...

Hur i hela friden...

... gick det här till???

Idag tog jag mod till mig (måttbandet som jag mäter midjemåttet med hade blivit så konstigt "uttänjt" och "sladdrigt" på nåt sätt) och klev upp på vågen.

Nu har jag anmält mig till Aftonbladets viktklubb (mindre förödmjukande än Viktväktarna...). Det blir apelsin i stället för semla till mellanmål i eftermiddag. Promenad i stället för fåtöljsittning hela dagen. Ingen grädde i såsen. Ingen sås alls förresten.

Annela, vet du något fik med smalbakelser, jag tänker på fikat i veckan?

Herregud, hur kunde det gå så långt??? Fast det vet jag ju... egentligen...