Det var väldigt länge sedan jag skrev något här eller, för den delen, svarade på era kommentarer. Förlåt för bristen på svar på era fina kommentarer! Och tack! Jag hoppas att ni finns kvar och läser ändå, bättre tider kommer, både vad gäller inlägg och svarande. Hoppas jag...
Jag mår hyfsat. Efter omständigheterna väl. Vardagen, tillvarons grund, rutinerna, jag håller mig till dem och tar en dag i taget. Då fungerar det. Någorlunda. Inte perfekt, men som det så populärt heter nu för tiden "good enough". Arbetstränar på halvtid, det går bra nu, bättre än jag trodde från början. Men vid varje förändring av arbetets omfattning och förläggning ruckas rutinerna och nya måste byggas. Förändringar som jag i början upplever som stress. Och för mig finns inga grader av stress, det är fullt adrenalinpåslag direkt. Hela kroppen försätts i stridsberedskap. Och det sliter på kroppen. En klok människa på Gunnebo Rehab sa till mig att jag är allergisk mot stress och ska undvika det så mycket som möjligt eftersom reaktionen är just så kraftig på all slags stress. Det är därför det är så svårt för en sån som jag att ta sig tillbaka i arbete, hela rehabiliteringsprocessen går ju ut på förändringar. Var går gränsen för ett sammanbrott? Hur mycket ska jag pressa mig vidare? Det är detta det handlar om.
Jag vill arbeta och försörja mig. Jag vill leva ett så normalt liv som möjligt.
Men jag vill även orka med att umgås med mina vänner, resa bort nån gång osv. Blogga och vara kreativ. Just nu finns inte så mycket kraft för det. Jag hoppas det blir bättre...
Våren!!
10 comments:
Ja, det är precis som att bli allergisk mot stress. Eller som att termostaten och alla proppar och säkringar gått sönder...
kram!
Stor kram til dig med hopp om bedre tider : )
Just det. Så känns det. Jag är också allergisk mot stress, men kan trösta dig med att orken och energin sakta kommer tillbaka ändå.
Det är 8 år sen jag sprang rakt in i väggen utan att förstå det. Jag som alltid orkade lite till - och lite till. Men nu, med halvtidsjobb och lagom mycket annat, tycker jag att livet fungerar. Fast jag känner direkt när varningarna kommer...
Hoppas du kan hitta din rytm - den som du mår bra av att vara i.
Det kan ta tid.
Så lugn och ro, självständigt arbete utan piska och utan klockan som jagar är nog ditt livsrum.
Att vara allergisk mot stress tror jag inte är ovanligt. Kroppen sätts ju i alarmtillstånd - och det tar energi.
Trevligt att du skriver, det du berättar kunde jag själv skrivit, just så känns det för mig med.
Dock har ju du kommit längre i dina rutiner än jag.
Man kan säga till folk att man är allergisk mot någon sorts mat,parfym, blommor, vad som helst. Bara det inte är stress för då är det jobbigt att bli trodd.
Jag hoppas det fortsätter gå bra för dig.
Kramar
Roligt att höra av dig, qi.
Jag undrade just hur det var ...
Varma tankar och stor kram från Ystad!
Önskar dig en så bra och stressfri vår som möjligt!
Anna-Karin iH
monica: Termostatpaj är en annan fin liknelse...
Julie K: Tack kära Julie! Hoppas din vår blir fin.
Bloggblad: Om jag kan överleva ekonomiskt på 50% så tror jag att det skulle vara lagom för mig med. Och det låter hoppfullt att energin kommer tillbaka...
Inkan: Det där med att ens egna rytm är så viktig att hitta... Jag tror jag har levt i en alltför snabb rytm för att jag har försökt hänga med och vara effektiv. Därmed har jag begått våld mot min egna naturliga, långsamma rytm. Nu jobbar jag på att tillåta mig vara långsam..
Bloggullet: Ja, vi är många i samma sits. Hoppas det går bra med dina rutiner!
Elisabet: Tack Elisabet! Jag är glad för dina tankar.
Anna-Karin i H: Tack! Och välkommen hit!
Glad att du är tillbaka!
Känner igen din teckning och tycker att den är fin också utan färger, minspelet blir så tydligt!
carulmare: Ja, det är så jag gör mina bilder. Först ritar jag linjerna och sparar den bilden. Sedan använder jag bilden som utgångspunkt för att kunna använda den fler gånger för olika färgsättningar. Roligt att vara tillbaka!
Post a Comment