Dottern är på årets Roskildefestival. Hon har varit där de senaste åren, bor i tält med kompisar och har jättekul. Jag vet att det kan vara det, jag har varit där. En gång.Jag har varit där, framför den orange scenen, tillsammans med en massa andra människor som tillsammans upplevde olika fantastiska konserter.
En av de sista kvällarna var det ett amerikanskt band, Pearl Jam hette de. Det var en regnig blåsig kväll, fantastisk stämning i publiken. En del av den unga publiken var som i extas. Vi stod ganska långt fram till vänster om scenen.
Ja, det var den kvällen, för 10 år sedan. Plötsligt ber en i bandet att alla vi i publiken ska ta tre steg bakåt. OK, det gjorde vi. Men snart trycktes vi fram igen och vi uppmanades åter att ta tre steg bakåt. Vi krokar arm med de omkringstående och tar alla tre stora steg bakåt. Det börjar gå upp för oss att något allvarligt hänt när konserten avbryts, bandet lämnar scenen, någon av dem gråter.
När vi går ut från festivalen pratar vi med vakter som säger att det är två döda. Så sorgligt.. Vi kollar så att ingen av dem vi rest med har drabbats, vilken tur att mobiltelefonerna finns nu, och blir lugnade. Vi går till vårt övernattningsställe och somnar så småningom. När vi vaknar och sätter på radion får vi reda på att det nu är åtta döda, ihjälklämda unga män. Så småningom ska det visa sig att nio miste livet...
Jag är inte orolig för dottern som är där nu. Den här olyckan har lett fram till bättre säkerhetsanordningar på alla festivaler. Men jag gömmer aldrig Roskilde 2000, hur skulle jag kunna göra det? Sorgen dagen efter olyckan är det jag minns mest. Och jag har aldrig återvänt.
.
