
Han såg på mig och gav mig skönhet,
och jag tog den som min egen.
Lycklig svalde jag stjärnan.
Jag lät mig uppfinnas
som en avbild av speglingen
i hans ögon. Jag dansar, jag dansar
med plötsligt fladdrande vingar.
Bordet är ett bord, vinet är vin
i glaset som är ett glas
och står stående på bordet.
Bara jag är imaginär,
så imaginär att man inte kan tro det,
imaginär så det blöder.
Jag säger vad han vill:
att myror dör av kärlek
under maskrosens stjärnbild.
Jag svär på att en vit ros,
som bestänks med vin, kan sjunga.
Jag skrattar, vickar på huvudet
försiktigt som för att pröva
uppfinningen. Jag dansar, jag dansar,
i ett förvånat skinn, i omfamningen
som skapar mig
Eva ur ett revben, Venus ur skummet,
Minerva ur Jupiters hand,
alla var de mer verkliga.
När han inte tittar på mig
söker jag min spegelbild
på väggen. Och jag finner bara
en spik där förr en tavla hängt.
Wislawa Szymborska (Ur diktsamlingen "Salt" 1962)