2007-07-13

Vid ett glas vin



















Han såg på mig och gav mig skönhet,
och jag tog den som min egen.
Lycklig svalde jag stjärnan.

Jag lät mig uppfinnas
som en avbild av speglingen
i hans ögon. Jag dansar, jag dansar
med plötsligt fladdrande vingar.

Bordet är ett bord, vinet är vin
i glaset som är ett glas
och står stående på bordet.
Bara jag är imaginär,
så imaginär att man inte kan tro det,
imaginär så det blöder.

Jag säger vad han vill:
att myror dör av kärlek
under maskrosens stjärnbild.
Jag svär på att en vit ros,
som bestänks med vin, kan sjunga.

Jag skrattar, vickar på huvudet
försiktigt som för att pröva
uppfinningen. Jag dansar, jag dansar,
i ett förvånat skinn, i omfamningen
som skapar mig

Eva ur ett revben, Venus ur skummet,
Minerva ur Jupiters hand,
alla var de mer verkliga.

När han inte tittar på mig
söker jag min spegelbild
på väggen. Och jag finner bara
en spik där förr en tavla hängt.

Wislawa Szymborska (Ur diktsamlingen "Salt" 1962)

10 comments:

Elisabet said...

Jadu qi ... så är det nog.

JULIE K said...

Vackert, men også sorgligt.

carulmare said...

Kanske blir man till i mötet med andra... men då kan vi väl alla hjälpa varandra att födas, dagligen?

Gisan said...

Mycket att ta in trots ganska enkla ord. Vacker, sorglig, tänkvärd... Tycker om den. Kramar

Bloggblad said...

Det var fint - jag trodde först du hade skrivit det själv... men det var bra ändå.

qi said...

elisabet: Jadu elisabet...

julie k: Berörande vacker tyckte jag den var när jag läste den första gången.

carulmare: Jag tror på att vi blir till i våra möten. Därför är det så viktigt vilka vi väljer att möta. Och att vi tänker på att vi har ett val.

gisan: Det är just det enkla som är det vackra. Och det svåraste att skriva... :-)

bloggblad: Tyvärr har jag inte skrivit den, önskar att jag kunde det. Om jag kunnat det hade jag ju fått nobelpris... :-)

Inkan said...

Å... det är en av Wislawa Szymborska finaste poem - så klokt, så skimrande och så sant.
Som en sorts blues.

Ljuvligt att läsa när man törstar..

Kram!

AMber said...

Ja, ibland blir man litet väl mycket spik, kanske. Men att skriva gör en mindre spikig, tycker jag - det är ett sätt att se sin spegelbild.

Åsa said...

Å, jag älskar Szymborska, man ser hennes verk alldeles för sällan här i Sverige.

Monica said...

Den var fin!