De som tar fram såna här förslag kan aldrig ha varit, mött eller levt nära en utmattningsdeprimerad.
7 comments:
Anonymous
said...
Jag tror mer på uppmuntringsmetoden - att sitta ensam med en (liten) påse pengar är inte heller bra. Nej, dränk patienterna i omtanke, tillit och lyx! Kör dem till konserter och teater och bio, bjud dem på goda middagar, låt dem träffa folk på mysiga söndagstebjudningar med te och scones. Efter några månader av detta kan lite glädje spira fram där, och med den kommer lusten att lite, lite mer göra saker och kanske ligga trött mot huvudet mot väggen lite, lite mer sällan.
En sak vet jag säkert: Isolering och misstänksamhet är väldigt kontraproduktivt.
Det beror nog på vilket arbete man har och arbetsuppgifterna. Det är så olika krav som ställs, och många arbetsuppgifter kan man ej sköta om hjärnan kokar och splittras upp och man inte tål någonting. Har man klivit över en gräns av mental utmattning - då tar det tid att återfå det man förlorat. En del återfår inte allt som trasats sönder av att man knäade och däckade.
Och hur många arbetssgivare är villiga att betala för en anställd som inte klarar arbetsuppgifterna?och vilken arbetsgivare har lust att "hitta på" speciella arbetsuppgifter? Jag betvivlar att arbetsgivarna vill agera terapiverkstad.Det tjänar de inga pengar på.
Risken är stor att många fler säckar ihop totalt.
Ovh nästa steg blir väl att arbetsgivarna har "rätt" att avskeda de som 'går in i väggen'.
ab, Annika: Jag förstår inte riktigt vad du menar, om du ironiserar eller inte... Du får gärna förtydliga!
Inkan: Jag har lyssnat på nyheterna och funderat på detta hela dagen, vad det kommer att innebära. Först kändes det som ett slag i ansiktet, som om jag varit "fusksjuk" och att all ångest bara varit inbillning. Men när jag läst och hört lite mer så inser jag att det är rekommendationer för att uppnå likabedömning inom landet av olika diagnoser. Och det kan säkert vara bra. Anledningen till att sjukfallen blir väldigt långa när det gäller psykiska åkommor är att det är väldigt svårt att komma under riktig behandling av t ex depression. För mig tog det ett och halvt år innan jag fick "tillträde" till den behandling jag nu känner har bra inverkan på mig. För att kunna korta sjukskrivningarna gäller det att sjukvården hänger med och har resurser för de behandlingar som krävs. Utan adekvat behandling blir sjukfallen längre.. Vi får se vad som händer framöver, det är inte mycket annat att göra.
Det enda som skulle kunna vara bra med detdär förslaget är om det skulle leda till att man försöker anpassa arbetet så att det passar för arbetstagaren. Om mänskor skall orka, år efter år, så måste de få känna att jobbet är viktigt - för dem... Jag är mycket tveksam till tesen att på arbetet är det arbetet som går först...
Inkan: i mitt fall blev det så i förlängningen att jag blev uppsagd eftersom jag var utmattad och deprimerad. Efter att ha jobbat i skolvärlden i 26 år kunde kroppen och hjärnan inte mer och jag blev sjukskriven. Eftersom det inte gick att "rehabilitera" mig tillbaka till skolan, blev jag uppsagd p.g.a arbetsbrist.
ab: Jag tror att du menar väl, men det fungerar inte riktigt så om man är depri,merad och utmatad. Bara att befinna sig bland andra nmänniskor är en oerhörd ansträngning och det är inte så att man genom "Uppmuntringsbad" blir gladare och får livslust igen. Det krävs helt andra saker och TID! Din mening om "isolering och misstänksamhet" förstår jag inte alls. Vem är det som isolerar sig och är misstänksam?
Qi: Som utmattasd och deprimerad har man väldigt lite ork att ta sig an behandling. Man får inte vara för sjuk för att kunna bli friskare. Det gäller att själv vara på hugget, jaga läkare, ringa facket, ta reda på sina rättigheter och skyldigheter,m hålla kontakt med sin handläggare på FK (jag är inne på min 5:e nu - bara det) och för min arbetsgivare tog det 1 år innan han kopplade in företagshälsovården - han trodde att det "skulle gå över". Jag tror att alla som är /har varit i min situation skulle kunna skriva hela böcker om sina upplevelser under sin tid som utmattad och deprimerad. Men Qi - den som lever får se!!
Jag känner mig också allvarligt oroad över Socialstyrelsens nya rekommendationer. Vad det kommer att innebära för framtiden, för de sjuka. I förlängningen är jag rädd för en massutslagning av många i arbetslivet, om inte utmattningsdepression tas på allvar genom stöd, hjälp och sjukskrivning.
Det måste också finnas mer kunskap om sjukdomen hos läkare. Idag finns det stora brister, tycker jag.
Jag tror som du på att en del, OBS en del, kan komma tillbaka tidigare med rätt hjälp från början. Men för många är det vila som gäller. Det behöver inte betyda sängläge. Men absolut inget arbete. Jag förstår inte hur de tänker. Sen gör massmedia det här till en stor nyhet som jagar upp många som har eller har haft eller är på väg att få de här "problemen". Det är också mycket illa. Sensationsjuornalistik. Du har absolut inte varit "fusksjuk". Du måste ta hand om dig och det har du gjort och det hoppas jag att du fortsätter göra. Kramar...
7 comments:
Jag tror mer på uppmuntringsmetoden - att sitta ensam med en (liten) påse pengar är inte heller bra. Nej, dränk patienterna i omtanke, tillit och lyx! Kör dem till konserter och teater och bio, bjud dem på goda middagar, låt dem träffa folk på mysiga söndagstebjudningar med te och scones. Efter några månader av detta kan lite glädje spira fram där, och med den kommer lusten att lite, lite mer göra saker och kanske ligga trött mot huvudet mot väggen lite, lite mer sällan.
En sak vet jag säkert: Isolering och misstänksamhet är väldigt kontraproduktivt.
Det beror nog på vilket arbete man har och arbetsuppgifterna.
Det är så olika krav som ställs, och många arbetsuppgifter kan man ej sköta om hjärnan kokar och splittras upp och man inte tål någonting.
Har man klivit över en gräns av mental utmattning - då tar det tid att återfå det man förlorat. En del återfår inte allt som trasats sönder av att man knäade och däckade.
Och hur många arbetssgivare är villiga att betala för en anställd som inte klarar arbetsuppgifterna?och vilken arbetsgivare har lust att "hitta på" speciella arbetsuppgifter?
Jag betvivlar att arbetsgivarna vill agera terapiverkstad.Det tjänar de inga pengar på.
Risken är stor att många fler säckar ihop totalt.
Ovh nästa steg blir väl att arbetsgivarna har "rätt" att avskeda de som 'går in i väggen'.
"Det handlar om du är lönsam lille vän".
ab, Annika: Jag förstår inte riktigt vad du menar, om du ironiserar eller inte... Du får gärna förtydliga!
Inkan: Jag har lyssnat på nyheterna och funderat på detta hela dagen, vad det kommer att innebära. Först kändes det som ett slag i ansiktet, som om jag varit "fusksjuk" och att all ångest bara varit inbillning. Men när jag läst och hört lite mer så inser jag att det är rekommendationer för att uppnå likabedömning inom landet av olika diagnoser. Och det kan säkert vara bra. Anledningen till att sjukfallen blir väldigt långa när det gäller psykiska åkommor är att det är väldigt svårt att komma under riktig behandling av t ex depression. För mig tog det ett och halvt år innan jag fick "tillträde" till den behandling jag nu känner har bra inverkan på mig. För att kunna korta sjukskrivningarna gäller det att sjukvården hänger med och har resurser för de behandlingar som krävs. Utan adekvat behandling blir sjukfallen längre.. Vi får se vad som händer framöver, det är inte mycket annat att göra.
Hej Qi! Kul att du är tillbaka!
Det enda som skulle kunna vara bra med detdär förslaget är om det skulle leda till att man försöker anpassa arbetet så att det passar för arbetstagaren. Om mänskor skall orka, år efter år, så måste de få känna att jobbet är viktigt - för dem... Jag är mycket tveksam till tesen att på arbetet är det arbetet som går först...
Inkan: i mitt fall blev det så i förlängningen att jag blev uppsagd eftersom jag var utmattad och deprimerad. Efter att ha jobbat i skolvärlden i 26 år kunde kroppen och hjärnan inte mer och jag blev sjukskriven. Eftersom det inte gick att "rehabilitera" mig tillbaka till skolan, blev jag uppsagd p.g.a arbetsbrist.
ab: Jag tror att du menar väl, men det fungerar inte riktigt så om man är depri,merad och utmatad. Bara att befinna sig bland andra nmänniskor är en oerhörd ansträngning och det är inte så att man genom "Uppmuntringsbad" blir gladare och får livslust igen. Det krävs helt andra saker och TID!
Din mening om "isolering och misstänksamhet" förstår jag inte alls. Vem är det som isolerar sig och är misstänksam?
Qi: Som utmattasd och deprimerad har man väldigt lite ork att ta sig an behandling. Man får inte vara för sjuk för att kunna bli friskare. Det gäller att själv vara på hugget, jaga läkare, ringa facket, ta reda på sina rättigheter och skyldigheter,m hålla kontakt med sin handläggare på FK (jag är inne på min 5:e nu - bara det) och för min arbetsgivare tog det 1 år innan han kopplade in företagshälsovården - han trodde att det "skulle gå över".
Jag tror att alla som är /har varit i min situation skulle kunna skriva hela böcker om sina upplevelser under sin tid som utmattad och deprimerad.
Men Qi - den som lever får se!!
Jag känner mig också allvarligt oroad över Socialstyrelsens nya rekommendationer. Vad det kommer att innebära för framtiden, för de sjuka. I förlängningen är jag rädd för en massutslagning av många i arbetslivet, om inte utmattningsdepression tas på allvar genom stöd, hjälp och sjukskrivning.
Det måste också finnas mer kunskap om sjukdomen hos läkare. Idag finns det stora brister, tycker jag.
Jag tror som du på att en del, OBS en del, kan komma tillbaka tidigare med rätt hjälp från början. Men för många är det vila som gäller. Det behöver inte betyda sängläge. Men absolut inget arbete. Jag förstår inte hur de tänker. Sen gör massmedia det här till en stor nyhet som jagar upp många som har eller har haft eller är på väg att få de här "problemen". Det är också mycket illa. Sensationsjuornalistik. Du har absolut inte varit "fusksjuk". Du måste ta hand om dig och det har du gjort och det hoppas jag att du fortsätter göra. Kramar...
Post a Comment