Sista semesterdagen...

... för den hör omgången. Om tre veckor ska jag ha två veckor till.

Jag är, trots den lite snörpiga minen på bilden, väldigt nöjd med denna ledighet! Jag har fått gjort mycket mer kreativt hemma än på många år. Målat, köpt nytt fint köksbord och fått många idéer hur jag vill gå vidare här hemma för att få det som jag vill ha det.

Och det ska bli roligt att börja jobba och komma in till stan igen!

see more Lolcats and funny pictures

Efter två veckors semester...

...är jag idag väldigt trött! Det har varit två intensiva veckor med firande av min födelsedag och målande av mina köksskåp. Nästan maniskt har jag spacklat alla hål och sprickor, grundmålat en gång och färdiglackat två gånger. I denna hetta, badande i svett stor del av tiden. Det har varit roligt,men igår vaknade jag med världens migrän inklusive illamående. Idag, fortfarande lite lätt illamående, bestämmer jag mig för att ta en paus på ett par dagar med målandet och vilar och läser lite böcker i stället.

På tisdag fyller min syster år, då åker jag ut till Styrsö i Göteborgs skärgård och hälsar på henne. Ännu en födelsedag ska firas nästa vecka, denna gång mina söners pappa, en av mina bästa vänner.

Mycket tårta på gång alltså...

I morgon...

... börjar första delen av min semester! Tre veckor, inget är planerat utom tre födelsedagar som ska firas. Jag gillar att ha det så, inget stort och oflyttbart inplanerat som jag kan stressa upp mig med.

Alltså inga längre resor, min stresströskel gör att jag inte klarar av det just nu.

Ska fortsätta, om lusten finns kvar, med mina målningsprojekt. I små, små steg, avbrutna av läsande och cykelutflykter.

Och jag bryr mig inte ett dugg om hur vädret blir!

.

Roskildefestivalen

Dottern är på årets Roskildefestival. Hon har varit där de senaste åren, bor i tält med kompisar och har jättekul. Jag vet att det kan vara det, jag har varit där. En gång.

Jag har varit där, framför den orange scenen, tillsammans med en massa andra människor som tillsammans upplevde olika fantastiska konserter.

En av de sista kvällarna var det ett amerikanskt band, Pearl Jam hette de. Det var en regnig blåsig kväll, fantastisk stämning i publiken. En del av den unga publiken var som i extas. Vi stod ganska långt fram till vänster om scenen.

Ja, det var den kvällen, för 10 år sedan. Plötsligt ber en i bandet att alla vi i publiken ska ta tre steg bakåt. OK, det gjorde vi. Men snart trycktes vi fram igen och vi uppmanades åter att ta tre steg bakåt. Vi krokar arm med de omkringstående och tar alla tre stora steg bakåt. Det börjar gå upp för oss att något allvarligt hänt när konserten avbryts, bandet lämnar scenen, någon av dem gråter.

När vi går ut från festivalen pratar vi med vakter som säger att det är två döda. Så sorgligt.. Vi kollar så att ingen av dem vi rest med har drabbats, vilken tur att mobiltelefonerna finns nu, och blir lugnade. Vi går till vårt övernattningsställe och somnar så småningom. När vi vaknar och sätter på radion får vi reda på att det nu är åtta döda, ihjälklämda unga män. Så småningom ska det visa sig att nio miste livet...

Jag är inte orolig för dottern som är där nu. Den här olyckan har lett fram till bättre säkerhetsanordningar på alla festivaler. Men jag gömmer aldrig Roskilde 2000, hur skulle jag kunna göra det? Sorgen dagen efter olyckan är det jag minns mest. Och jag har aldrig återvänt.

.