2006-08-29

Tankar om livet


När någon i min närhet dör påminns jag om min egen dödlighet, hur snabbt och oväntat döden kan komma. Jag ställer mig frågorna:

  • Lever jag som om varje ögonblick kan vara det sista?
  • Skjuter jag upp viktiga saker till "senare" eller "en annan gång"?
  • Ödslar jag min tid på oväsentligheter för att det är lättare?
  • Tar jag tag i det jag egentligen vill göra, det som är svårt och kostar mer i ansträngningar, men som jag egentligen längtar efter mest av allt?

Svaren på frågorna är (tyvärr...): Nej. Ja. Ja. Nej.

Tankar aktualiserade av Helénes död och ett inlägg av Salt idag på hennes blogg...

12 comments:

Maria Holmstrand said...

Viktiga frågor och så oerhört svårt att göra "rätt". Jag tror han heter Luther (?) som sitter så fast på axlarna och är så svår att inte lyssna på... plus en massa annat man har i bagaget...

qi said...

Markisen: Ja, Luther är mig en "trofast" följeslagare... :-), "duktigflicka" syndromet en annan beteckning på samma beteende.

monica: Precis som du säger, huvudet på spiken! "de som skall dö lär oss att leva" eftersom de som skall dö vet vad livet handlar om, inte bara i teorin utan också i praktiken.

JULIEK said...

Dette er frågor som er viktige. Har selv sett så mange drømmer som har gått tapt. Mennesker som skulle gjøre si och så, nær dom blev pensjonister, men som har død och inte fått gjort nån ting av det dom drømde om.
Våran liv vil inte vara for evigt. Nær det er slut vet vi heldigvis inte. Viktigheten med å leve her og nu er derfor jætteviktig.

Anonymous said...

Tror att jag svarar samma sak som du. Men om jag inte gjort det hade jag inte kunnat säga dessa orden.

Bloggar gör jag istället för att ta itu med andra saker.

Men det är ju bättre än att supa :)

Anonymous said...

Qi, du måste börja träna!
En liten sak i taget.
Jag har ju börjat sedan drygt ett år och märker att det händer fantastiska saker i mitt liv utifrån de val jag nu vågar göra.

Jag tänker som så: "vad är jag rädd för, vad hindrar mig" när jag tvekar. Det är nyttigt.

Det är fruktansvärt jobbigt ibland - men ett litet steg - är ändå ett stort steg på väg.
Och himlen har inte ramlat ner...

qi said...

ellis: Jag kämpar också med dem, jag tar små steg i någon riktning i alla fall.

Magnus: Du menar att vi bloggar i st f att ta tag i livet och genomföra annat? Bloggandet har för min del inneburit förverkligande av en dröm om att skriva något som alla kan läsa, en slags publicering, ett steg vidare. Och så lär man ju känna och "träffar" människor som tänker lite som man själv. Och det är definitivt bättre än att supa! ;-)

Inkan: Jag tränar, försöker jag med, "with a little help from my friends". ;-) Små steg, men dock. Att börja blogga var ett steg, att visa det jag ritat ett annat. Jag är på väg, men ibland slår tvivlandet till.

Märker när jag svarar på era kommentarer att jag får insikten att jag ändå är på väg mot något bättre! Tack för att ni finns här och kommenterar, det betyder mycket för mig!

Anonymous said...

Qi - jag tror det handlar om att vi ger varandra energi via våra bloggar; energi som finns gömd i orden, i våra texter, våra bilder, dina teckningar...
Det blir liksom en växelverkan som är skapande. Självklart är du i rörelse framåt.
Jag är lika tacksam som du över kommentarer, bloggvänner - okända som kända. Det är så stimulerande och uppmuntrande.

Kram till dig!

Det Mörka Hotet said...

Jag tänker aldrig på döden. Den har alltid varit en del av mitt liv, kanske därför.

Samuel

Heffa said...

Håller med ang bloggandet! Det är helt underbart att skriva och särskilt när man har möjlighet till omedelbar återkoppling!

Håller tummarna för dig!

Kram

Anonymous said...

Jag har också misst och, ska vi kalla det vunnit? Att man reflekterar, har en önskan om att nå någonstans, dit, där man uppskattar mer, där man ser och kan prioritera det som är "viktigt" ser jag som en gåva......då är man i alla fall på väg. Att lyckas, att göra rätt och verkligen leva. Märklig är förstås vägen ibland.

Nu svammlar jag visst. Men menar vatenda ord :-)

Elisabet. said...

Kommer som vanligt sist insläntrande .., och alla har sagt kloka saker.
Så jag instämmer.

Ju äldre jag blir, desto modigare blir jag att följa mina känslor.
Att lita till dem.

Jag har fått en otrolig tillit till vad hjärtat säger.

Och bloggandet och alla kontakter, - vare sig med bokstäver eller på riktigt - har givit och ger mig sån otrolig styrka och VÄRME.

Jag tycker att vi är hur duktiga som helst på att stötta varandra och jag kan helt ärligt säga att mitt liv enbart har påverkats till det bättre genom närheten till alla bloggvännerna.

Amen. ;-)

Anonymous said...
This comment has been removed by a blog administrator.