En annan Bob...

Foto Anna-Lena Ahlström

"Bräcklighetens poetik är en bristfylld benämning på något fullständigt oklart Det här handlar inte om en karta. Kompassen kvarglömd hemma. Keats pratade om ”Den negativa förmågan” förmågan att hysa två motsatta tankar i huvudet utan att helt bryta ihop. Magnus Skånberg pratar om att det här landet behöver en svag man. Någon som inte vet vart skåpet ska stå. Och ja, poesin uppträder sällan i uniform, skulle sällan duga att gå och rösta på. Den är större än varje löfte.
Privilegiet att få vara ful, hur ful som helst, utan en enda nagel smink och trots det få en hand lagd över skötet. En andning nära din egen, ett rum där att få vara just det man för tillfället är, snarare än det som för tillfället förväntas av sig. Det att varje människa borde vara bättre lämpad att förverkliga sitt eget ansikte än någon annans.
Det finns väg tatuerad i din fotsula. En jord full av riktningar. Och du är här nu. Du behöver inte vara framme. Aldrig. Din tvekan är ett tangoskepp rymligt nog. Den nervöse är vid liv. Varje gång du härmat perfektionen har du adderat ensamhet till den här världen - som så mycket hellre designar om sina skyddsrum än river ner dem.
Poesin reser sig som ett fyrtorn ut mot en plats där fåglarna gråter. Lika konkret som en kuvös eller en kvinnojour. Någon gråter. Plötsligt finns det ett rum att gå in i. Så man går in.
Men man är inte längre enbart rädd.
Inte enbart ensam....."

Ur "Bräcklighetens poetik" Av Bob Hansson


Bräcklighetens poetik finns som en liten pocketbok. Jag hade en sån, men den blev kvar på mitt arbete när jag gick hem därifrån. Jag saknar den ibland. När det blev för mycket på jobbet, när jag kände att jag behövde nya impulser, nytt friskt tänkande, stoppade jag ner boken i kavajfickan och gick in på toaletten och läste ett stycke i den. För att få hoppet och glädjen tillbaka. Det fungerade...