2007-02-25

Tung tid


Det har varit en tung tid de senaste veckorna. Jag har inte bloggat eller svarat på era kommentarer i den utsträckning som jag brukar. Allt beror på min utmattningsdepression som än en gång visat att jag inte orkar med motgångar och svårigheter.

Nu kommer jag att få mer hjälp i form av ytterligare psykologsamtal och rehabilitering i grupp tillsammans med andra som är i samma situation som jag. Den psykiatriker jag har träffat två gånger nu säger att det handlar inte om ändrad eller ökad medicinering, utan om att ge mig tid att läka. Det kändes väldig bra att tala med henne, hon verkar vara den av dem jag pratat med inom sjukvården som vet mest om detta med utmattningsdepression. Hon sa också att det tar tid, men att det finns gott hopp om att jag ska bli frisk igen.

Tack för alla uppmuntrande ord i era kommentarer! De betyder mycket för mig.

Kram från qi

24 comments:

Anonymous said...

Jobbigt! Jag känner igen det där med bakslagen... både kropp och själ minns allt och så fort det blir tufft känns det som om det börjar om från början.
För min del är det drygt 5 år sen jag smaskade in i väggen - och fortfarande kan jag då och då (någon gång per år) tro att jag är och krafsar i tapeterna igen trots att jag oftast mår riktigt bra.
Fast inte som förr - jag orkar inte alls i samma utsträckning nu. Har mycket mindre marginaler, och det är svårt att komma ihåg.
Bloggblad - som inte kom in här...

Anne-Maj said...

Ja tid, jag forstod inte själv heller. Ha talamod, tålamod. Svårt för mig som är resultatinriktad. Skickar massor med kramar. Det är okej att koppla av nu, gör det så länge du kan. Släng klockan om du kan.

Elisabet said...

Här kommer en varm kram från mig.

En stor och V A R M.

LindaLotta said...

Det finns inget facit.
Det är så individuellt.
Det enda man vet med säkerhet är att det tar tid.
Ge dig själv den tiden, den kommer inte tillbaka i samma form igen.
Gör som Anne-Maj skriver, släng klockan, eller göm den i alla fall om det är en fin klocka :)

Var rädd om dig.
Många kramar.

carulmare said...

Oj, vilken bild! Den kunde nog ha passat för mig också, förra veckan...

Vad skönt att du har en bra psykiatriker. Jag kommer antagligen också att börja träffa en, men jag vet ännu inte vem det blir.

Men... det är skillnad på att vara utmattad - och vara ledsen. Min son sade det så bra en gång: Det är ganska skönt att vara trött, om man får vara det. Fortfarande, fast mina problem är så gamla, kan jag ha svårt att ge mig detdär tillståndet...

Kram från mig också!

Strumpstickan said...

Kram!

Matildas fikarum said...

Äter blåbärstårta och läser ditt inlägg. Kan jag inte skicka lite tårta till dig genom datorn? *trycker in grädde i telefonjacket*

Inkan said...

'Take care' qi!
Är man trasig inombords och själen inte har läkt - så tar det tid.
Och livet pågår som en berg-och dalbana under en längre period.
Men för varje djup - så kommer man högre upp sedan...och djupen blir kortare perioder. Men jobbigt är det.Jäkligt jobbigt.

Och som sagt- det tar sin tid.
Man blir ju så jäkla trött.
K R A M!
Inkan

londongirl said...

Det varkar som du har en bra psykitriker som ser att du är på väg men också talar om att det kommer att ta tid. Låter som en bra sak att du ska träffa andra i liknande situation i grupp också. Det finns så mycket som man kan behöva höra av varandra och dela med sig av sina erfarenheter.
Jag hoppas att du snart kan känna att det börjar vända mot det bättre!
Och att du känner mina varma tankar och min varma kram som jag skickar till dig!
Lisbeth

Qi said...

bloggblad: Bakslag är jobbiga, man tror alltid att nu händer det inte igen. Men kanske det är något man får vänja sig vid. Tack för din kommentar, gott att höra av dig, jag vet ju att du kommit tillbaka i arbete.

anne-maj: Har aldrig testat att slänga klockan, kanske ett sätt att prova? Kram tillbaka till dig!

Elisabet: En stor varm kram till dig också, du är en glädjespridare!

lindalotta: Klocka och duktighetsqi borde slängas överbord. Ska försöka...

carulmare: Hoppas att du hittar hjälp på vägen ur ledsenheten och utmattningen. Kram!

strumpstickan: Tack för kramen, den värmer!

matilda: Jag undrade just vad det var för blått mos som kom ut ur datorn... :-) Tack!

Inkan: Ja, det är jobbigt, det vet du och du förstår. Tröttheten är förlamande... Tack och kram till dig med!

londongirl: Tack för omtanke och kram! Ja, jag hoppas på gruppen, jag har isolerat mig det sista, det är inte bra...

Maria Byström said...

Du kommer bli frisk. Du kommer ha massor med sprudlande energi!

Men inte just nu. Nu gäller "bara" den berömda "ta-en-dag-i-taget"- inställningen.

Lovar.

Bara en så enkel sak att bli glad för en gullig humla som samlar nektar, att kunna diska utan att vara slut efteråt och hitta tillbaks till det som var roligt INNAN väggen stod i vägen kommer du värdesätta hur mycket som helst.

Jättebra att du får ökad rehabilitering.

Kram

JULIE K said...

Lycka til qi. Det høres ut som din terapeut vet vad hon pratar om. Det er så rett detta at det er tid man behøver, tid at læka. Både en selv och andra glømmer det iblant, men dette tar tid. Ta den tid du behøver du. Kram

Qi said...

Maria: Tack! Jag tror som du att stegen vidare mot det friska måste bli mindre, typ de som du ger exempel på. Älskar humlor och att de flyger - trots allt!

julie: Tack för stödet! Hoppas att du också kommer att må bra snart.

Kram till er båda!

Kerstin said...

Åh, välkommen tillbaka. Men ta det lungt och ta det med små små steg. Puss på dig.

Dottern said...

Mamma!
Du ser trött och ledsen ut på bilden. Hoppas det vänder för dig snart. Tänker på dig. Kram

Annika&Saga said...

STOR kram till dig från mig!

carulmare said...

Skulle önska att du kunde ändra lite, lite, lite på mungiporna på dendär bilden. Gör det inte ont i dig, när du ser på den...? Tänk på mig, som har varit oduglig i snart tio år...! Då kanske du kan ta det lugnt och känna att du har all tid i världen. Kram.

Qi said...

kerstin: små steg är det verkligen... Tack för uppmuntran!

Dottern: Tack älskade dotter, du är ett stort stöd för mig!

annika&saga: Tack och kram tillbaka!

carulmare: Jag ler, ibland med hjärtat, ibland ändå, för att inte behöva förklara varför jag inte ler. Ibland är jag precis som på bilden, både på och under ytan... Ibland gör det där "falska" leendet mer ont än att visa ledsnaden. Ibland snurrar jag in mig i så krystade förklaringar att jag inte vet hur jag ska få ihop det på slutet... som nu! Kram till dig och tack för din kommentar, den fick mig att le på riktigt :-)!

Evas blogg said...

Varm kram till dig!!

Maria Byström said...

Tassar in och säger kram...

Heffa said...

Klart att det finns hopp!! Och det underlättar när man får träffa någon som man känner vet vad det handlar om.

Tänker på dig!

Kram

Qi said...

eva, maria b och heffa: Tack för att ni kommer förbi och lämnar spår! Kram till er alla tre.

Bloggblad said...

Jag trodde att jag hade svarat här... men det försvann kanske i rymden, det händer ofta. Det går fram och tillbaka. Ofta. Men det kommer att bli bättre. Jag vet av erfarenhet hur svårt det är att acceptera bakslagen. Och hur lätt de kommer...

Sol said...

En klem til deg............