2008-10-04

Helgen...
















... ska ägnas åt vila, läsning och stickning. Jag försöker hitta balansen igen, så att jag kan bli av med den huvudvärk och det spänningstillstånd jag och min kropp bär på. Jag vet att det beror på mitt arbete, att jag spänner mig utan att vilja det. Smärtan gör mig ledsen och jag håller på att tappa hoppet om att klara av detta. Finns det någon där ute som varit i samma situation och tagit sig ur den?

9 comments:

Anonymous said...

Hej Qi

Jag har följt Dig i nästan 2 år och är i precis samma situation som du. Har varit sjukskriven för utmattningsdep i 2 ½ år.Försökt som du tidigare, att börja arbetsträna. Fick bakslag så det bara dundrade. Det var det otäckaste jag varit med om. Har nu varit hemma på heltid snart ett år sedan dess. Promenerar, mediterar och försöker sova så mycket som möjligt. Klarar dock inte det utan insomningstablett. Har haft ett liknade arbete som du tidigare arbetat med utredningar för barn och unga inom soc.tjänsten i 17 år och innan dess som skötare. Mycket tråkigheter har hänt i mitt liv med dödsfall mm. Känner igen det där med spänningar i kroppen som bara helt plötsligt är där utan att man kan göara något. Ibland yttrar det sig som värk i kroppen ibland som rastlöshet och ångest. Det sistnämnda är värst. Har på något sätt fått allergi för sådant som handlar om problem och påminner Mig om Mitt tidigare arbete. Vill ha ett bröd jobb som du pratat om tidigare. Alla säger att man skall byta bransch, men hur lätt är det när man börjar närma sig de 50 och det är inget man bara gör sådär i en handvändning.En sak är säker hur gärna man än vill så går det inte att lura knoppen och kroppen längre. Den varnar när den börjar ana fara. Jag bara säger att bromsa i tid för bakslag är det värsta som finns och gör att man mår ännu sämmre.

MVH
Lena

Monica Hansen said...

Dra i handbromsen och börja ta en sak i taget igen, det kommer nya bättre dagar, men nu är nu och du ska vara snäll mot dig själv..

äppelkaka?

Det Mörka Hotet said...

Hoppas du vilat och mår bättre i dag!

Här är det rena rama höstrusket med grå himmel, regn ibland och blåst mest hela tiden...tror det är perfekt läge att vila upp sig som du gör: kram!

qi said...

Lena: Tack för din kommentar och det du berättar! Det är så skönt att läsa att även andra upplevt samma sak, det känns som en bekräftelse att det jag känner inte är något som jag ska bortse från. Själv är jag äldre än du så det här med att hitta något nytt som jag klarar av bättre känns långsökt. "Lyssna till din kropp" fick jag lära mig på Gunnebo, nu gäller det att göra det i verkligheten... Jag har kontakt med en coach från Gunnebo som jag kommer att prata med mer nästa vecka. Dessutom har jag sökt kontakt med min läkare för att diskutera situationen. I helgen har jag tagit det lugnt hemma och då har symptomen klingat av. Än en gång tack, och hör gärna av dig fler gånger!

monica: Äpplekaka låter mumsigt, särskilt det recept som finns i din blogg! Handbromsen ligger i, jag tar nu ett djupt andetag och försöker vara snäll mot mig själv.

samuel: Jag mår bättre idag, vila hjälper. Höstrusket finns även här, det är underbart att vara inne och bara vara. Kram tebaks!

Annela said...

Skönt att det känns bättre idag. För mig är det bara vila som hjälper - och då både fysisk och mental vila. Spänningar kommer oftare än man tror och det är precis som om man kan ta lite grand, men lagras det för mycket så får jag ont överallt. DEt värsta är att jag inte har förmågan att förklara för andra hur det är och då blir man lätt sedd som gnällig, lat och negativ.
"Walk a mile in my shoes" -
kramar till dig

qi said...

annela: Just det, att förklara för någon som inte själv "provat skorna", det går inte, lika bra att sluta försöka. Kram till dig med!

Annela said...

Nuuu, finns det en annan mannekäng i hundtröja.

Bloggblad said...

Jodå, jag har varit där... och känner igen rädslan för bakslag - och näranpå bakslag... och spänningar. Hos mig sätter de sig som en klump i halsen, den kommer så fort jag bara tänker lite för snabbt... och utslag får jag om jag stressar, mest i ansiktet och under fötterna och ... lite överallt. Rejäla kliande röda blaffor.

Men om jag planerar in vila och inte kör ihop för mycket (ibland kan jag inte välja) klarar jag det jag ska. Kommer aldrig att jobba mer än halvtid, men jag klarar mig på det - och mina andra uppdrag gör jag när jag har lust.

Det jag saknar är marginaler. Förr kunde jag orka lite till - och lite till. Det går inte nu. I bloggen låter det som om jag gör så himla mycket, men det är mycket sofftid som inte märks där. Investering i hälsa, kallar jag det.

Du kommer säkert igen med tiden. Jag började lite för snabbt, skulle varit hemma betydligt längre än 7 veckor och sen 25%...

Kinna Jonsson said...

Jag har också varit där även om jag inte blev sjukskriven så var jag illa däran. Ta en liten sak i taget och klappa dig själv på axeln när du klarat av det. Det tar tid och det är lätt att trilla dit igen.

Jag kan rekommendera ett härligt nyhetsbrev som ger mig kraft och energi. Det är www.lifevision.se med Anders Haglund som skriver. Kanske är det något som kan ge dig lite inspiration när du inte mår så bra.

kram