I morse...

... och solen har precis tagit sig över horisonten, genom mitt blommande träd och in i rummet till mig.

Dessa underbara mornar. Tysta, ljusa och alldeles nya. Rena.

Ibland är livet vackert.

Dags....

... att damma av de kära gamla sommarsandalerna! Och det är då jag kommer på att det faktiskt är dags att investera i nya. Hålen i gummisulorna gav pysande ljud ifrån sig redan förra säsongen. Nu gäller det att leta efter lämpliga som jag inte får ont i fötterna av... Under tider får jag gå och pysa för nu är det varmt!

Mötet i förrgår gick bra! Nu vet jag att jag kan slappna av ett tag och känna efter innan jag gör nästa arbetsprövning.

Och plötsligt är det sommar...

I morgon...

... är det avstämningsmöte med FK, arbetsgivare och läkare. Igen. Jag har kommit upp i 50% arbete, nu är frågan hur jag ska gå vidare. Jag är så trött på detta planerande och all anspänning inför dessa möten. Känner att jag är beroende av deras välvilja för att klara av ekonomin framöver. Att de tror på mig. Jag avskyr att vara ekonomiskt beroende av andra. Innan jag blev sjuk var det att jag jobbade och kunde försörja mig själv och mina barn min frihet. Mitt mål är att kunna komma upp och arbeta 75% för då kan jag klara mig själv och bo kvar här hemma. Men, det är bara det att jag känner mig så trött att jag är osäker på om jag klarar av det. Åtminstone just nu.

Det är svårt att ta sig samman, spotta i nävarna, ta sig i kragen och öka takten ytterligare när kroppen är dödstrött.

Igår, när jag steg av tåget...

Äntligen...

Påsken

Jag har tillbringat en stillsam påsk, hemma, ute på altanen, i solen, mestadels tillsammans med dessa böcker.

Först läste jag en "påskekrim", Johan Theorins "Nattfåk". Jag hade stora förväntningar efter att ha läst hans första, "Skumtimmen". Och de infriades, kanske... Den var spännande och ganska oförutsebar, men höga förväntningar kan sätta ner upplevelsen vilket de gjorde för mig. Men jag blev nyfiken på Öland, speciellt vintertid, skulle vilja uppleva en vinterfåk och vad den gör med landskapet och människorna.

Sedan en helt annan typ av bok, Isabella Varricchios "Pioner". En ganska kort roman, under 200 sidor, skenbart lättläst, men det krävs eftertanke för att begripa var i handlingen man befinner sig. Den handlar om två väninnor som åker till en grekisk ö för att tillbringa fyra veckor där. Deras samtal om vänskap och kärlek väcker hos mig tankar om hur viktiga vänner är. Och hur det ibland är så lätt att svika om någon av parterna går in i en kärleksrelation. Jag tyckte om den här boken, det är en bok jag kan tänka mig att läsa om. Den innehåller klokheter och vackra formuleringar, sånt som jag strukit under och markerat. Och upplägget, där handlingen stuvas om tidsmässigt, gör boken spännande, jag undrar ända fram till sista sidan, vad hände, hur gick det för de båda kvinnorna? Var går gränsen för vänskapen?

Värt mödan...

Och plötsligt....

... är det april och jag jobbar 50%, med lön!, och våren är här, det bleka ljuset innan växande och blomning kommit igång, det avslöjande ljuset som visar all underlåtenhet, allt skräp, allt som gömdes och glömdes under snö och mörker.

Det blir att vara ute och städa lite, ja, faktiskt ser jag fram emot det. Tar mig själv i kragen gör jag. Verkligen. Kanske...