Ljuset, våren stormar in nu, på fler än ett sätt. Snödrivan utanför blir mindre för varje dag. Fåglarna sjunger och har sig. Ella-katten har nerlagt sin första vårmus och levererat den till dörrmattan, precis lagom för mig att sätta min fot på när jag stapplar ut för att hämta posten.
Jag stapplar inte längre så illa,och jag har fått reda på resultatet av röntgenundersökningen. Det var ingen artros, det var frakturer i bäckenet... Hur dessa frakturer uppstått vet jag inte men misstänker att det kan röra sig om benskörhet. Ska träffa min läkare nästa onsdags, då får jag veta hur vi går vidare.
Men jag har inte längre så ont, och det är fantastiskt! Antagligen har frakturerna läkt medan jag hållit mig i stillhet och inte belastat skelettet så mycket.
Nu väntar jag på att FK ska kontakta mig om eventuella taxiresor till jobbet.
Röntgade höften i måndags, jag vet ännu inte svaret på varför jag har så ont. Får antagligen veta det vid min återbesökstid på vårdcentralen om någon vecka. Förhoppningsvis.
Resten av veckan har jag haltat omkring här hemma. Läser, sitter i fåtöljen. Ser på TV. Trist. Pratar i telefonen med vänner. Ska försöka få taxiresor till och från jobbet f o m nästa vecka. Väntar på papper från FK.
Det kryper i kroppen av att vara overksam. Försöker stretcha osv men saknar promenaderna.
Får försöka stretcha tankarna mot något positivt i stället.
Den trilskande höften vill inte sluta trilskas, trots regelbundet intagande av värktabletter "en masse". Troligen rör det sig om en utsliten höftled som behöver bytas. Det ligger i släktgenerna, min mor fick byta bägge sina höftleder och börja om på ny kula två gånger som vi så vitsigt uppmuntrade henne då det begav sig.
Jag har ännu inte tagit mig till jobbet men på måndag ska jag röntga höften och efter det hoppas jag kunna få taxiresor beviljade så jag kan börja arbeta igen. Är sjukskriven månaden ut.
Det känns inte bra att halta omkring här hemma. Så många tankar, flashbacks, till min förra långa sjukskrivning, vet hur lätt jag har för att ramla ner i svarta hål. Ute rasar vintern ut och våren in och det känns som om jag missar allt!
Tur att Internet finns och bloggvänner som man kan prata med...
... äntligen!
