2012-10-28

Veckan som gick...

... var tung. Det som präglade hela veckan för mig var begravningen av Magnus i onsdags. Dagarna innan befann sig min kropp i en stor anspänning. (Varför? Jag är bara sån.) Dagarna efter i en stor trötthet som gjort att jag sovit som en klubbad säl.

Och så begravningen... Jag har aldrig varit på en borgerlig begravning tidigare, men det var en fin upplevelse. Vacker och värdig. Väldigt lik en kyrklig seremoni så när som på det religiösa. Den präglades av vem Magnus var och vad han tyckte om. Hans musik spelades. Vi sjöng öppna landskap tillsammans, dikter lästes och tal hölls med värme och humor. För det var ju sån han var.

Men sorgen var tung och ofattbar.


4 comments:

Elisabet. said...

En begravning kan verkligen vara så fin - jag tror inte det har någon betydelse om det är i kyrkans regi eller borgerligt -.

Fint och tungt.

Allt på samma gång.

Och den där anspänningen du skriver om .., så fungerar min kropp också. Då blir jag ofokuserad och spänd .., ingenting fungerar liksom.

Kram på dig, qi!

Inkan© said...

Känner igen det där med spänningen i kroppen. Kanske är det en sorts protest till att våra slut är oåterkalleliga. Livet skriver.

Två av mina allra käraste vänner ligger nu 6 alnar ner- bara tanken på det får mig att uppleva både ångest och sorg.

Malin said...

Vad fint skrivet, mamma. Det var så skönt att du ville vara med. Kram

carulmare said...

Fint och tungt.. man slipper väl inte undan det tunga, det behöver väl få komma ut...

Jag spänner mig också för precis allt, helt i onödan, förstås.