En fråga till er bloggvänner: Har ni fått negativ respons från IRL-vänner och släktingar angående ert bloggande? Jag har märkt att en del människor runt omkring mig inte tycker det är bra och positivt att jag bloggar. Eftersom detta bereder mig stor glädje har jag blivit konfunderad över varför en del blir negativt inställda när jag berättar för dem om mitt bloggande. En del vill inte gå in och läsa vad jag skriver trots att jag gett dem adressen. Nej, bloggandet är inget för dem säger de, och jag får en känsla av att de tycker det är suspekt på något sätt. Är de rädda att hitta något om mig där som inte stämmer med den bild de har av mig innan? Är de rädda att jag ska skriva något negativt om dem?
Någon annan som har liknande erfarenheter?
22 comments:
Intressant fråga. Ser fram emot att få höra vad ni andra har för erfarenheter.
För min del tycker jag att jag mest har mött ointresse. Jag undrar om det inte ligger något i detdär att vänner och bekanta gärna vill behålla den bild de en gång har fått av en. Det ligger väl en trygghet i det... Kanske känner de ett krav också, att nu måste jag börja följa med och kommentera...
Kanske är det ganska naturligt? Kanske är det bara när vi blir personligt berörda som vi är villiga att anstränga oss...?
Hej!
Det är en intressant fråga du väcker. Min familj och vänner vet att jag bloggar. Jag har inte mött någon negativ, men en kvinna som jag vet vem och känner till utbrast:
- Hur skriva och det blir offentligt? Ditt privatliv blir ju offentlig.
Jag förstod att kvinnan hade för lite kunskaper om bloggar och dess effekt. Min närmaste vänner läser inte alltid min blogg, då och då. Det är något som lite konstigt. Så ibland kan det vara jobbigt, om jag ska berätta det eller inte det, som varit på min blogg redan och dom få veta två gånger eller inte alls!
Det hänger med om man använder sitt namn eller alias på hur man skriver i sin blogg. Jag skriver ju inte allting på min i alla fall. Jag är nyfiken på andras kommentar.
Ja, jag märker det tydligt.
En mycket god väninnan sms:ade en sen kväll och var mycket upprörd.
Jag hade inte skrivit om henne .....
Alltså: hon kände sig bortglömd.
I haven`t told my friends about my blog...
Min gamla blogg läste både anhöriga och vänner, kollegor. En del rynkade nog på näsan - men merparten tyckte det var ok. De vet ju att jag skriver och har ett stort behov av att utrycka mig. De flesta blev besvikna när jag raderade den...
Men nuvarande blogg har jag inte lämnat ut adressen på till alla, som jag gjorde med min första.
Jag tycker inte det är viktigt längre.
Hittar folk min blogg - så ok - om inte -det är också ok.
Jag skriver för min egen skull. Och är glad för alla som hittar och läser. Och glad över kommentarer jag får.
Jag har inte så många vänner som läser min blogg, inte vad jag vet i alla fall. Men ibland möter jag någon bekant som har hittat igen mig på bloggen och tycker att det är så roligt att läsa. Kanske det kan vara så att de närmsta inte vill veta så mycket om mig, inte på detta vis i alla fall. En del förstår ingenting, vet inte vad en blogg är och är inte så intresserade heller. Många tycker att det är roligt när de hör om vissa kontakter jag fått via bloggen, ex att vi skickar filmer till varandra. Och apropå det, tack för filmen, som kom idag!!
Jag har märkt att de som säger att de inte är intresserade verkar vara samma vänner som aldrig annars skulle gå in på en dator heller.
De kanske inte kan eller vet hur man gör och känner sig obekväm med hur man ska surfa på en blogg, men inte vill säga som det är idag när 'alla' verkar kunna surfa på internet...?
Eller så kanske de känner sig utanför för de inte kan eller vill vara på nätet och 'prata' med folk, kanske av samma anledning, osäkerhet eller avsaknad av egen dator...
JA,det där har jag märkt av...
Men beror det på avundsjuka,att vi som bloggar "träffar" en massa trevligt folk från hela landet och ibland även andra länder eller beror det på ngt annat?
Jag vet inte..
Däremot har många vänner,såna som bor långt ifrån mig,samt bekanta sagt att de brukar titta in och läsa..
Jag har inte fått några negativa kommentarer utom från min f d förläggare som tillhöll mig att blogga mindre och skriva mer böcker... Jag var inte helt avspänd med det faktum att de läste den. Det kändes lite som bevakning.
Har märkt det där fenomenet själv också. Jag vet att många av mina vänner läser min blogg, och jag får kommentarer om det. Inte på bloggen, men väl muntligt när vi träffas. Det är helt okej, tycker jag. Jag har släktingar som läser också. Till och med min 92-åriga mamma, kan komma med någon muntlig kommentar per telefon. Hon har ju ingen dator själv förstås, men det finns hjälpsamma barnbarn som visar. Och det är också okej.
Men det verkar vara så att de som själva inte bloggar, har inte heller något större intresse av att ge sig tillkänna. Ibland tror jag det beror på en annan faktor. Att jag bloggar, och blir uppmärksammad på lite olika sätt för det, gör att de blir lite "svartsjuka". Jag har en massa "bloggvänner" som de inte känner till. "Vad avhandlar han med dem, när inte vi ser? Är det oss andra han diskuterar. Kommer jag att bli uthängd.?"
Vet inte om jag överdriver, men ibland känns det sådär.
Tack alla för era kommentarer angående detta! Man får väl acceptera att en del vänner och andra inte är intresserade av bloggar, av olika orsaker. Huvudsaken är, tror jag, att man inte tar åt sig av eventuella negativa kommentarer från andra. Som en del av er skriver, om de inte vet vad det är eller provat på själva kan det vara svårt att visa intresse och entusiasm.
Kram från qi
Jag tror att de är skeptiska för att de inte känner till det. Många är automatiskt skeptiska till allt nytt.
De som fått adressen till mig tycker att det är kul. Familjen tycker att jag nog kunde baka och fixa mer, de retar mig lite (fast snällt) för mitt umgänge via bloggen.
Bloggblad som inte fick tillträde hit med min vanliga log-in...???
Jag skulle ju varit med på en bloggkurs som inte blev av - flera av de potentiella deltagarna hade sagt att de inte ville lära sig, för de ville inte fläka ut sitt privatliv. Många tror att det är enbart sånt vi sysslar med. Och sen har jag träffat många som fortfarande, 2007, inte har den blekaste aning om vad en blogg är öht.
Jag har fått både ris och ros - mest ros!
Både mamma och pappa har hittat till min och mamma läser varje dag.
Helt okej!
Pappa är mest imponerad över att det faktiskt ommer minst ett inlägg om dagen, han fattar inte hur jag orkar :)
Sen finns det de som tror att det måste handla om något speciellt, att jag inte "bara" kan skriva om mig och min vardag.
Och varför skulle jag inte kunna det??
Intressant fråga Qi.
jag tycker nog att om det finns negativa känslor så beror det på någonslags svartsjuka eller misstro, "man kan ju inte bli vänner över nätet heller", att det är suspekt att få vänner via bloggandet och dessutom träffa dem!
Jag tror det är okunskap. Den som aldrig surfat runt på nätet och chattat och förstår vad det är, vet helt enkelt inte... vad det är.
De kanske tror att det är något mystiskt och kultliknande, eller vad som helst. Än värre var det när jag började använda Internet 1995. Då var det verkligen få som förstod, de hade inte ens hört talas om email och anklagade mig för att fly verkligheten och allt möjligt.
Blogga på du! Vi som sitter här och kommenterar hos varandra är ju helt vanliga människor och inga konstiga cyberfigurer. Bättre än att sitta och glo på teve, det tycker jag i alla fall!
Kram
Mina närmaste tycker det är jättebra. Jag har väl inte berättat för alla, men en del som jag berättat för verkar också tycka att det är suspekt. ;-) När jag säger att jag lärt känna trevliga människor via bloggen är det nästan som om de vill byta samtalsämne, för det är pinsamt. Men, jag måste säga, för ett år sedan trodde jag också att bloggande var lite konstigt. Jag trodde det var ungefär som dokusåpor. Jag hade inte läst någon blogg, första gången jag gjorde det var i somras och då fattade jag att bloggar är vad man gör dem till.
Mamma!
Jag tycker att det är bra att du bloggar! Dels för att du mår bra av det och dels för att jag tycker att det är roligt att läsa vad du skriver!
Kram
Först av allt skulle jag inte bry mig vad andra tycker om det faktum att jag bloggar. Folk har alltid så mycket åsikter om allt man gör, så det har jag lärt mig att skita i.
Om det funkar för dig så är det bra.
Dessutom blev jag lite glad av att dottern kom förbi med snälla ord. Henne kan du säkert lyssna på : )
Nja. Visst finns det många som har åsiker om mig ;-)
Då det kommer till bloggandet så tror jag faktiskt inte det är så där värst många som läser bloggar dagligen som inte bloggar själva. Eller åtminstone gjort det.
Men de jag vet som läser min blogg ändå är positiva.
Och qi, vet du vad som slagit mig?
Jo, när jag läser alla de kommentarer du får så är det uppeppande och varma tankar som ges dig. Och det i sin tur betyder mycket.
Bloggen är DITT utrymme i cyberrymden. DIN plats som INGEN kan ta ifrån dig.
Det är viktigt.
Och att genom bloggen få så mycket underbar feedback tycker jag är bland det bästa man kan göra för att höja sin självkänsla.
Så blogga på. Du är sååååå uppskattad av såååå många bara att finnas så där ett klick bort.
Var rädd om dig!
Och tänk så här nästa gång frågan kommer upp i vänkretsen:
DU har valt att blogga då det ger dig postiva saker i form av feedback/att kunna lätta på tankar och så vidare.
MEN. Om andra sedan inte vill läsa så är det ett val upp till dom. Men de ska alltid respektera DITT beslut.
(Hoppas det inte blev för flummigt)
Ytterst få av mina vänner känner till att jag bloggar - ca fem-sex personer - vilket gör att de närmasta kan följa mig utan att jag behöver fundera på hur andra tar saker jag skriver. De som är mina riktiga vänner förblir det även om jag skriver om sån't jag inte berättat för dem.
(Men dessa människor har alla varit positiva och gillat det jag skrivit, kanske pga att blivit överraskade att jag faktiskt "kan" skriva.)
Samuel
Jag tror inte att någon jag känner vet att jag bloggar. Men jag fick en tår i ögat när jag såg dotterns kommentar. Jag tyckte att det var fint. I likhet med andra kommentatorer här tycker jag att du ska blogga för din egen skull - och vara stolt och glad att dottern gillar din blogg. Dessutom har jag märkt att du har många bloggvänner som gillar det du skriver på din blogg...
Post a Comment