2008-12-13

Wislawa Szymborskas dikt, igen


Kvinnoporträtt

Hon måste vara en variant.
Ändra sig för att ingenting ska ändras.
Det är lätt, omöjligt, svårt, värt ett försök.
Ögonen är, om så krävs, än blå, än grå,
svarta, glada eller blanka utan anledning.
Hon sover med honom som första bästa, den enda i världen.
Hon föder honom fyra barn, inga barn, ett enda.
Naiv men bäst på att ge råd.
Svag men klarar lyftet.
Hon har inte huvudet på skaft men slår huvudet på spiken.
Hon läser Jaspers och damtidningar.
Hon vet inte vad skruven ska vara till och bygger en bro.
Ung, som vanligt ung, ännu och alltjämt ung.
I handen har hon en sparv med bruten vinge,
egna pengar till en resa långt bort och länge,
en köttyxa, en kompress och ett glas vodka.
Vart springer hon, är hon inte trött?
Inte alls, bara lite, mycket, vad gör det.
Antingen älskar hon honom eller också envisas hon.
För gott, för intet gott och för allt i världen.


3 comments:

carulmare said...

En märklig dikt. Jag vet inte om jag förstår den rätt, men det känns som om den skulle handla om inre osäkerhet, om ett jag som flyter, som anpassar sig efter vad som krävs, som låter sig definieras utifrån. Jag är vad ni tycker att jag är, står där ni ställer mig... Uppfattar du den så också?

Gripande. Alla är vi väl sådana ibland... tror jag. Man får kämpa för att hitta sig själv bland allt bråte, verkligen anstränga sig...

Språkligt tycker jag också om den, den flyter bra...

Inkan said...

En dikt som säger som det är för många. Om alla dessa kvinnor som ej riktigt vågar, som finner sig i, som anpassar sig och som kanske tror att just det livet är den enda rätta meningen med att vara kvinna.
Jag var själv lite åt det hållet i min 'dumma' ungdom - innan kvinnorörelsen fångade mig, tvingade mig att tänka längre och se bakom allt försvar.
Sedan tog jag konsekvensen av det jag kom fram till. Det är jag så glad över.

Här visar Szymborska vilken säker språkkänsla hon har; fenomenal översättning: allt flyter och då är nog orginalet även så. Lättläst och lätt att förstå tycker jag.

qi said...

carulmare: Jag tolkar dikten som den roll kvinnan generellt sett haft och har i en relation. Hur hon anpassar sig till den partner hon lever med. För att överleva, för att inte vara ensam osv... Jag känner definitivt igen mig från mina relationer med män. Språket, jag håller med, är fantastiskt! Men så är hon ju Nobelpristagare...

Inkan: Håller med dig helt. Min favorit när det gäller Nobelpristagare, åtminstone bland de författare jag läst hittills. Det skenbart enkla är oftast det svåraste att skriva...