2010-04-06

Desperation

Efter att ha varit sjukskriven och hemma över en månad börjar jag bli ganska desperat. Går ut med soporna utan kryckor och går dessutom ett varv runt garagelängan. Det går ganska bra. På vägen tillbaka tar jag ut cykeln från cykelrummet. Planen är den att jag ska prova om jag kan cykla ner till centrum, ca 2 km. Om jag kan det så kan jag ta mig till jobbet via en buss som går till torget nära mitt jobb. Därifrån kan jag gå de ca 150 meterna till mitt jobb.

Parkerar cykeln utanför dörren, känner att jag behöver vila mig en stund innan cykelturen.

Medan jag kollar på 13:e avsnittet av "Six feet under", jag har lånat de två första boxarna av dottern, ringer telefonen. Det är FK, min gamla handläggare från min tidigare sjukskrivning. Hon har fått över sjukfallet och jag berättar vad som hänt och att jag planerar att cykla i morgon eftersom jag inte mår bra av att gå hemma.

Då säger hon att jag
inte ska cykla i morgon utan vänta tills hon kollat upp om det där med taxiresorna verkligen stämmer. Åtminstone borde jag kunna få taxiresor ner till bussen tycker hon.

När jag jag lägger på luren känner jag mig gråtfärdig. Varför är tårarna närmare när någon är snäll mot mig än tvärtom?

.

6 comments:

Ruta Ett said...

Precis sådan är jag också. Jag kan stå ut med att folk är elaka eller likgiltiga, men när någon är snäll mot mig eller omtänksam, så sprutar tårarna. Är vi så ovana vid att någon är snäll eller är det lättare att ha en "stiff upper lip" än att låta sig tas omhand?

Elisabet said...

Men tänk att det blev så eländigt med din höft eller är det kanske båda ...?

Stoooor kram härifrån!

carulmare said...

Förstår att du skulle behöva arbetet mer än annars, nu när du har svårt att röra dig. Hoppas att det ordnar sig nu.

Klart att man vill gråta, när någon är snäll... eller kanske ser vad man behöver?

Håller tummarna!

qi said...

Ruta Ett: Jag tror att när vi är oförberedda på att möta omtänksamhet bryter känslorna lättare fram. Sedan att vi gråter i stället för att skratta när vi egentligen är glada och lättade är kanske underligt... Men det kanske kan förklaras av att situationen vi befinner oss i är pressande.

Elisabet: Det är ena höften som har två frakurer men de håller på att läkas nu, förhoppningsvis. Hälsa pv, sjuklingen... :-)

carulmare: Jag saknar arbetet och samvaron där. Dessutom saknar jag de trivsamma rutiner runt arbetet som jag byggt upp. Jag tycker om att ta tåget på morgonen, läsa något medan jag reser och sedan promenaden från stationen till arbetet. Kolla i skyltfönster på vägen dit. Kanske köpa te och fika på vägen hem. Se alla människorna, känna pulsen i staden...Tack för tumhållning!!

Bloggblad said...

jag känner också igen det där... jag hade en chef en gång, en snäll och vänlig dam, hon la alltid huvudet på sne' och sa: Hur är det, Marianne? Och även om det var hur bra som helst, kunde jag få en känsla av att jag ville gråta ut i hennes famn...

När nån säger: cha! läget? får jag aldrig lust att gråta...

qi said...

Bloggblad: Precis så är det! Att bli riktigt sedd av någon som bryr sig. Det kan få den starkaste att brista ut i gråt.