2006-05-17

Fortsatt kraftsamling

Jag har fått så fina reaktioner på det jag skrev om min utmattningsdepression 2006-05-02, bl a från anonymous som skriver:

”Jag är en som också "gått i väggen" parallellt med annan sjukskrivning. Det tog lång tid med rehabilitering, men så småningom träffade jag världens underbaraste psykolog som fick mej att bara vara "jag" och inga alias som man är på jobb och andra aktiviteter. Allt lade sig tillrätta, började med nytt jobb och fick nya arbetskamrater som bara kände mitt nya "jag". helt fantastiskt! Jag orkar nu jobba 75 %. Sover ibland utan insomningsmedicin, men tvekar aldrig att ta dem om jag oroar mig för att inte somna, men har aldrig ökat dosen till mer än 1/2.Ge aldrig upp. Det tar tid att bli frisk, men det tog tid att bli sjuk också, men man hade inte ork att känna efter. Njut av varje dag som det vore din sista, vilken fantastisk årstid det är nu. Något nytt att upptäcka på promenaderna varenda dag.Ett tips: Skriv dagbok varje dag. Om så bara hur vädret varit eller något annat kort, men du märker efter ett år vad du har förändrats genom dessa små meningar dagligen.Du fotar en del ser jag, vad kul! Samla dem också veckovis så märker du vad du ändrar dej genom motivval och annat. kanske ser du koltrasten på ett annat sätt osv.men be om en träff med psykolog. ”

Det betyder mycket för mig att få såna här kommentarer. Speciellt just nu, när det känns tungt. Jag hade hoppats att jag skulle vara igång med deltidsarbete vid det här laget, men det går inte! Är fortfarande trött och ledsen för det mesta. Tom på energi. I morgon skall jag träffa en ny läkare, min gamla slutade på vårdcentralen och blev privatpraktiserande och för dyr. Det känns jobbigt att behöva dra hela historien en gång till, men det står väl en del i journalen antar jag.

Jag har kontakt med en psykolog som tycker att jag skall vänta åtminstone till hösten innan jag försöker börja arbeta igen. Hon är ett stort stöd för mig, hon har sagt att jag kan lämna hennes telefonnummer till läkaren i morgon om denne tvekar inför fortsatt sjukskrivning.

14 comments:

Elisabet said...

Å, det måste vara kämpigt! Tänk, vilken tur med bloggare såna här gånger ... att kunna få ta del av andra med samma problem eller som varit med om samma sak.

Qi said...

elisabet: det är jättebra att ni finns!

fenix said...

Ta... det... lugnt! Du har inte varit sjukskriven så värst länge, och det tar lång tid att repa sej från denna sjukdom. Jag trodde också jag var redo efter nära ett år, men det gick inte alls.

Jag har skrivit mycket det senaste halvåret om allt som händer i kroppen och knoppen när man är utbränd, du får gärna läsa, förhoppningsvis kanske det kan vara till hjälp. Och självklart får du gärna fråga om du undrar nåt. Jag berättar gärna. :)

Qi said...

Tack fenix, jag återkommer säkert till dig!

Helene N said...

Å, jag vet vad kämpigt det är! Jag har gått in i väggen två gånger, andra gången var i samband med cancerdiagnosen.
Man blir aldrig densamma. Och det tar minst 3 år innan man kan komma tillbaka till arbetslivet, var det en psykolog som sa till mig.
Man måste ju acceptera för sig själv att man inte är likadan som innan. Och det kan vara nog så svårt.

Qi said...

helene: Tack för dina ord! Hur har det gått för dig idag förresten?

markisen said...

Hej qi!
Åh, jag vet vad du går igenom. Har själv varit där... tog lååång tid att komma tillbaka, gjorde misstaget att gå tillbaka för tidigt, till samma arbete, trodde jag skulle fixa det, men... Är väl på sätt o vis där fortfarande, eller igen... det är så himla mycket som man ska ta tag i och lära om. Det är några steg framåt, ibland en massa bakåt, och så lite framåt igen. Det svåraste är nog att inse och verkligen FÖRSTÅ med hela kroppen, hjärnan, ja allt, de förändringar som måste till, och att det bara är jag som kan komma dit, det är ingen annan än jag själv som ta mig igenom. Och det handlar också om att be om hjälp, våga be om hjälp, lämna frk duktig bakom sig... ojoj nu blev det många ord! Ta hand om dig!

Qi said...

Tack markisen! Det känns så bra att få stöd från alla som varit i detta tillstånd och som tagit sig igenom det. Jag är inne på din sida varje dag och kollar dina underbara bilder!

Cornelia said...

Jag läser och begrundar. Känner ibland att jag kan vara i riskzonen. Jag är engagerad i mitt jobb, har säkert duktigflicka-syndrom i botten och är envis och vill inte ge upp. Och har för mycket att göra. Men jag säger stopp ibland och går hem. Har påbörjat en process för att förändra min arbetssituation.

Qi said...

cornelia: Det är mycket det som det handlar om: att säga nej innan det blir för mycket. Annars kommer kroppen att göra det och då har det gått alldeles för långt. Du verkar vara medveten om faran och gör något åt det, jättebra!

Babsan said...

Jag har precis börjat jobba efter en utmattningsdep eller nåt likande .Jag var mer sönderstressad .Kunde inte koppla av eller sova .Men fortfarande med stor livsglädje .Så deoppad var jag inte.Jag drog mig för att börja blogga men oj vad det har hjälpt mig på vägen!!!Allt utbyte av tankar och uppmuntran från vilt främmande människor kan faktiskt ge mer än man tror.Jag jobbr 100% from denna vecka och det har gått över förväntan.Jag har gått en stresskurs under 10 veckor som också gett mycket och då när det gäller ett annat "tänk".Sedan tror jag att åldern(50) nästa år spelar oss kvinnor ett spratt.Hormonerna kan göra mycket .Hoppas att du känner att du är på rätt väg!!!

Qi said...

babsan: Bloggandet ger mig mycket, kontakt med andra som varit i samma situation, uppmuntran och tips. Sen är det ju så roligt att läsa andras bloggar, humorn och skrattet är rehabiliterande! Har ju isolerat mig mycket det sista halvåret, det här är ett mycket bra sätt att börja bli social igen.

Bloggblad said...

Lycka till. Jag har också varit där, även om jag hade svårt att erkänna det och svårt att vara hemma tillräckligt länge. Nu har 5 år gått och jag mår bra - fast orken blir nog aldrig mer som förr. Men jag klarar det jättebra eftersom jag lärt mig sovra och säga nej.
Saknar ändå det där att orka lite till...och lite till...

Qi said...

bloggblad: man vill ju ofta mer än man orkar, det är väl det som egentligen är grunden till sjukdomen...