2006-05-02

Kraftsamling

Sedan över ett halvår tillbaka är jag sjukskriven för utmattningsdepression. Något jag trodde inte skulle drabba mig. Trodde jag var stark och jobbet var ju roligt även om det var alldeles för mycket att göra. Och visst hade det hänt många jobbiga saker de senaste åren med separation, sjukdom och flyttningar men jag tyckte att jag klarade av att balansera allt. Plötsligt inträffade en sak i mitt personliga liv, min dotter råkade ut för en allvarlig olycka. Det gick dock bra när det gäller henne, hon är idag helt återställd, men själv har jag inte kunnat arbeta efter det. Olyckan blev det som gjorde att jag inte klarade av tillvaron längre och jag fick alla de typiska symptom som utmärker utmattningsdepression: sömnlöshet, koncentrationsbrist, minnesrubbningar, huvudvärk, kraftlöshet, ångest och en obeskrivlig ledsenhet.

Jag har fått samtalshjälp via min arbetsgivare. Medicin hjälper mot ångest och depression. Jag försöker gå ut och gå en timme varje dag. Jag behöver samla både fysisk och psykisk kraft för att orka ta mig tillbaka till ett liv med normalt umgänge och arbete igen. Bygga en plattform som håller när tillvaron gungar. Våga säga nej och inte vara så jävla duktig jämt, det är väl där knuten hela tiden har funnits. Men det tar mer tid än jag trott...

6 comments:

Elisabet said...

Oj, så kämpigt för dig.
Synd att du inte bor närmare, ja, det vet jag ju förresten inte .., så hade vi kunnat promenera tillsammans.

Kram/Elisabet

Qi said...

elisabet: jag bor utanför Göteborg, så det är lite långt... men vi ses ju här, jag följer din blogg sedan en tid och den ger mig mycket. Kram tillbaka!

Lantliv said...

Hej Qi!

På mitt jobb har jag mött många i din situation. Min svärmor är där du är just nu. Det positiva är att det finns faktiskt "ljus i tunneln"!

Låt det ta den tid det tar och våga vara egoistisk! Man måste våga ta hand om sig själv!

Att du börjat blogga är ju toppen! Finns det något bättre än att få dela med sig, och få möta människor som lyssnar!

En stor kram på dig!!

/Anna

Qi said...

Tack Anna! Det är väldigt skönt att få uppmuntrande ord, det betyder mycket!

Anonymous said...

Jag är en som också "gått i väggen" parallellt med annan sjukskrivning. Det tog lång tid med rehabilitering, men så småningom träffade jag världens underbaraste psykolog som fick mej att bara vara "jag" och inga alias som man är på jobb och andra aktiviteter. Allt lade sig tillrätta, började med nytt jobb och fick nya arbetskamrater som bara kände mitt nya "jag". helt fantastiskt! Jag orkar nu jobba 75 %. Sover ibland utan insomningsmedicin, men tvekar aldrig att ta dem om jag oroar mig för att inte somna, men har aldrig ökat dosen till mer än 1/2.
Ge aldrig upp. Det tar tid att bli frisk, men det tog tid att bli sjuk också, men man hade inte ork att känna efter. Njut av varje dag som det vore din sista, vilken fantastisk årstid det är nu. Något nytt att upptäcka på promenaderna varenda dag.
Ett tips: Skriv dagbok varje dag. Om så bara hur vädret varit eller något annat kort, men du märker efter ett år vad du har förändrats genom dessa små meningar dagligen.
Du fotar en del ser jag, vad kul! Samla dem också veckovis så märker du vad du ändrar dej genom motivval och annat. kanske ser du koltrasten på ett annat sätt osv.
men be om en träff med psykolog.
Kram
En som läser Elisabets blogg.

Qi said...

Kära anonymous! Tack för dina ord! Jag har kontakt med psykolog, det är nödvändigt känner jag för att inte bli alltför frustrerad av långsamheten som den här sjukdomen dras sig tillbaka med... Det tar sån tid! Och tankarna: Kommer jag att klara att gå tillbaka till mitt vanliga arbete eller måste jag byta?