2006-05-24

Helg igen...

Helger och vardagar - som sjukskriven blir man lätt veckovill. Nu är det visst helg igen, härligt för den som jobbar att vara sammanhängande ledig ett par dagar.

Jag har varit så trött de senaste dagarna, har tänkt att jag skulle skriva mer här men, som sagt, jag har varit trött. Är nu sjukskriven fram till 13 juni då jag skall på återbesök till min nya läkare, en kvinna som verkar väldigt bra. Hon har remitterat mig till psykologsamtal på vårdcentralen, vilket innebär att jag slipper att be min arbetsgivare om fler samtal eftersom jag redan fått sju av de åtta de ställer upp och betalar för. Hon skrev även ut sömntabletter vilket jag inte provat förut.

Ikväll kommer min vän Ulla hit och äter middag. Hon passerar här på väg hem till Lidköping efter att ha varit i Danmark och målat tavlor ett par veckor. Titta gärna på hennes vackra tavlor här.

11 comments:

Elisabet said...

Ååååååååååå, vilka underbara tavlor!!! Jag länkar gärna till henne. Helt ljuvliga!

Cornelia said...

Verkligen fina. Lysande färger, dramatiska. Tycker om.

Qi said...

Elisabet och cornelia: Ulla blev väldigt glad för era kommentarer, jag visade dem för henne igår när hon var här.

ab said...

Qi, krya på dig. Varma hälsningar.

Qi said...

Tack Annika (ab)!

magnus said...

Va bra att du fått en läkare som du har förtroende för.

Hur var middan? Jag ska ta och kolla tavlorna nu. Var inne på den sidan snabbt efter att Elisabet hade länkat.

Fina plantor förresten, mina håller på att dö av allt regn.

Qi said...

magnus: Ja, det känns som om det äntligen händer något bra vad gäller rehabiliteringen.

Middagen blev lyckad! Pasta med köttfärssås och nyskördad sallad! Från egna täppan! Smakade superbt... Plantorna mår som du förstår jättefint, nu har även persiljan börjat titta upp. Jag återkommer med bilder.

Tråkigt med dina plantor...

Lars B said...

Jag har läst mycket av vad du skrivit och har varit i exakt samma situation. Jag känner verkligen med dig. Ett stort problem för mig var att jag inte ville erkänna för mig själv att jag var sjuk. Ständigt klankade jag ner på mig själv och tyckte att jag var värdelös. Typ att detta är ingen sjukdom du är bara lat. Dom tankarna gjorde ju inte saken bättre. Hoppas att du med hjälp av psykologen kan hålla skallen ren från sådant. Jag lyckades dåligt med det. Särskilt som omgivningen hela tiden kom med tillrop som "ryck upp dig". Jag behövde två år för att komma tillbaka. Och fortfarande har jag svårt ibland med att erkänna för mig själv att jag var sjuk. Det är så otroligt mycket enklare att bli påkörd av en bil än att gå in i väggen.

Qi said...

Tack Lars, jag känner igen mig i de tankar du hade om den egna värdelösheten. Jag har också skuldkänslor emellanåt och tycker att jag borde "ta mig samman". Ibland när jag mår bra tror jag att nu kan jag snart börja arbeta igen. Men så händer något, det behöver inte vara något stort, som får världen att falla i bitar igen. Denna skörhet! "Hudlösheten" som gör att så mycket gör ont. Som tur är har jag några personer omkring mig som jag kan söka stöd i då.

Hur är det med dig själv nu? Har du gått tillbaka till ditt tidigare arbete? Arbetar du heltid?

Lars B said...

Jag arbetar heltid, men jag har haft förmånen att förlägga en del av arbetstiden hemma och arbeta med datorn, så det känns inte som heltid fastän jag säkert gör rätt för mig. För mig har det inneburit att jag känner mig lite friare. Du skriver att du faller sönder ibland. För mig var det som om allt kom inpå mig. Helt plötsligt kunde jag känna att allt trängde på och jag fick panik och måste fly. Genom att lura mig själv genom att inte ha samma miljö så tror jag att det fungerar bättre. Men jag får de känslorna ibland i alla fall. Om det kommer in tre-fyra personer och pratar och skrattar i mitt rum så känner jag den där paniken närma sig. Trots att jag inte ens är inblandad i samtalet så kopplar det undermedvetna på och kör igång. Och då är skuldkänslan där igen. Jag kan ju inte bara be alla gå ut ur rummet........... Jag blir inte riktigt klok på mig själv. En klok person som jag talade med sa att han läst något av Dostojevskij som handlade om hans skenavrättningar. Mycket sammanfattat handlade det om att om att när man mår som allra sämst så öppnas ett litet fönster i ens själ och släpper in intryck i det ögonblicket. Det fönstret kan du inte öppna med ditt medvetna jag och de intryck som kom in när jag sprang in i väggen ligger kvar och tynger och jag kommer inte åt dem. Så enligt Dostojevskij lämnar de värsta upplevelserna ärr i själen som aldrig läker. Och de visar sig på de märkligaste sätt. Och gör att du faller i bitar och kanske inte alltid vet varför. Jag har försökt att lära mig känna igen situationer som jag nu av erfarenhet vet lätt utvecklas "fel". Då kan jag känna igen situationen och titta på mig själv lite från sidan. Det hjälper.

Qi said...

Lars: Så mycket har jag förstått att inget kommer att bli sig likt efter denna sjukdom. Det handlar om att ändra inställningar till mycket och att säga nej. Någon typ av psykisk omprogrammering, hur nu det skulle kunna gå till... Jag vet inte heller om jag klarar att gå tillbaka till mitt ordinarie arbete där jag har kontakt med en massa människor som befinner sig i kris.

Tack för att du delat med dig av din erfarenhet.