2006-06-14

Byråkrati

Igår var jag hos doktorn och blev sjukskriven i två månader till. Jag väntar på att få komma till psykologen på vårdcentralen, remiss är skriven och min läkare skulle ”skynda på” den. Vi pratade om att eventuellt ha ett avstämningsmöte med arbetsgivare och försäkringskassa i slutet av augusti när jag har börjat hos psykologen. Förhoppningsvis är jag då mogen för att börja med deltidsarbete eller arbetsträning. Kontaktade idag min handläggare på försäkringskassan och pratade om detta. Jag har inte pratat med honom tidigare men han verkade vara bra att ha att göra med. Kändes så skönt, han verkade förstå…

Innan jag blev sjuk förstod jag inte hur jobbigt det är med all denna byråkrati för en som är i min situation. Papper, samtal med olika personer inom sjukvård och försäkringskassa, osäkerheten, kommer de att förstå att jag är sjuk eller tror de mig inte? Har jag skickat in alla intyg, har jag meddelat allt jag skall för att få min sjukpenning? Oro, oro, stress ifrågasättande av mig själv, kan jag inte jobba något i alla fall… nej! Det går ju inte! Hela kroppen skriker.

Nu har jag fått iväg alla papper, min handläggare på försäkringskassan har önskat mig en bra sommar och jag känner att jag kan slappna av. Och det är sommar och koltrasten sjunger vackrare än nånsin…

15 comments:

Inkan said...

Någon sa att "för att orka med all byråkrati och alla krav när man är sjuk - så måste man vara frisk"
Det värsta är att F-kassan agerar olika över landet. Även Arbetsförmedlingarna agerar olika. Det betyder att man ställer hårdare och tuffare krav på vissa orter än på andra och just nu är det de långtidssjukskrivna som drabbas; de ifrågasätts och kränks.
Så du bor kanske på rätt ställe eftersom du möttes av både värme och generositet. Vilket är det man behöver få om man redan är utsatt och mår illa av att man jobbat för mycket, för hårt och haft för många krav.
Det tar tid att återhämta sig eftersom kroppsystemen har slagits ut.

mammamia said...

Jag känner till det där,jag är ju i den karusellen..
Man blir lite sur när en del tror att man bara sitter hemma på rumpan och håvar in bidrag...
Så lätt är det ju faktiskt inte...
Vad kul att handläggaren verkade sympatisk,det underlättar ju då.

Elisabet said...

Qi: vet du vad .. det lät som om du drog världens längsta suck när sista raden var skriven, om koltrasten, och nästan började gråta.

*kram*

Elisabet, evigt koltrastförälskad.

Qi said...

inkan: det stämmer att det tar tid att återhämta sig... nu är i allafall pappersarbetet avklarat för ett par månader och det känns skönt!

mammamia: ja, det känns härligt att handläggaren är sympatisk och förstår

elisabet: precis så var det, lättnaden var enorm!

Stickbloggen said...

Grattis till 2 månaders lugn, vila njut och koplla av och sov så mycket du behöver och ha en fin sommar!

Qi said...

Tack monica! Hoppas du också får en fin sommar!

Mamselamsen said...

Syrran har precis samma problem som du. Nu efter en massa månader som sjukskriven, har hon börjat jobba 25%. Men hon är fortfarande inte bra... det krävs nästan ingenting, för att honn ska bli som ett asplöv.

Qi said...

mamselamsen: Jag känner igen skörheten, kan må dåligt av minsta lilla småsak.

Lars B said...

Gör din egen plan för hur du vill att det ska vara i höst. Och strid sedan för den planen. Min erfarenhet är att den delen i återkomsten till yrkeslivet var värst. Helt plötsligt blev jag nämligen väldigt osäker på vad alla dessa människor egentligen ville med mig. Och jag blev alltmer övertygad om att de åtminstone inte hade samma agenda som jag. Så jag tog fram en egen plan. Och den fick jag kämpa för. Inte för att någon annan hade en bättre plan eller ens någon plan alls. Utan för att jag behandlades som en trevlig kroniker. Och det ville jag inte vara.

Kampen för att få med mig "byråkratin" på min plan var nog det som slutligen gav mig modet tillbaka. Jag hade blivit en arbetsuppgift för mig själv. Och lugnt och fint hittade jag mig igen. Planen var det som jag kände var rätt efter alla samtal och förslag av utbildning rehab, arbetsuppgifter, stegvis upptrappning, mentorsskap mm, mm.

Någonstans i september kommer du att hitta din allra bästa vän - du själv. Så här i efterhand har min psykolog berättat att det var något centralt. För den kompisen försvinner när man kör in i väggen och måste komma tillbaka för att allt ska börja funka.

Njut av sommaren. Efter regn kommer sol och i höst känner jag starkt att du hittar trådar att nysta.

Qi said...

lars b: Just nu har jag ingen plan, jag är ganska trött. Men jag hoppas på att under de kommande månaderna finna en väg som jag själv tror på. Det är som du säger, det är jag själv som vet svaret på vad som är bäst för mig. Dina ord styrker mig i min tro att jag måste kämpa för det jag tror på.

Tack för att du tittar in här och stöttar mig, jag behöver det och jag uppskattar det mycket!

Det Mörka Hotet said...

Vet inte vad det är men jag har alltid föredragit att umgås och fascineras av mänskliga individer, precis som du, framför enormt framgångsrika personer som aldrig tycks brista i nå't.

Det är inte så att jag på något sätt missunnar de som varit duktiga att nå de mål de satt upp, men nog är människan bakom alla meriter betydligt mer intressant?

Kram på dig och hoppas du får all den stöd och hjälp vi alla behöver!

Samuel

Qi said...

Tack Samuel!

magnus said...

qi: skönt att du får ett bra bemötande av de som styr karusellen.

Njut av dina månader. Jag är givetvis JÄTTEavundsjuk på dig, men sen kom jag att tänka på att det inte är semester. Du måste få ha lugn och ro så att du kan komma ien stort.

Förresten, vem har gjort illustrationerna som du har till dina inlägg?

Bloggblad said...

Jag känner igen det. Jag var hemma på tok för kort tid när jag smäckte in i väggen, det tog väldigt lång tid sen att halta fram på 25%. Sen tog jag tjänstledigt i 2 år för att "leka med mina hobbies" och för att slippa kommentarer om att jag såg så pigg ut. Klart att jag bara visade den sidan när jag var bland folk.
(Dessutom har jag alltid haft utseendet emot mig. Hur sjuk jag än är ser jag pigg och glad ut.)

Nu - efter 5 år går det utmärkt att jobba halvtid. Som förr blir jag nog aldrig, men är fullt nöjd så här.

Qi said...

magnus: illustrationerna är mina egna försök med ett nyinstallerat photoshop-program. Jätteroligt att arbeta med! Jag brukar gå in och göra ett porträtt varje dag där det brukar komma fram hur jag känner mig.

bloggblad: Jag hoppas att jag kommer att ha psykologkontakt som kommer att ge mig råd och stöd innan jag börjar arbeta igen. Jag tror det är väldigt vanligt att man annars går in för tidigt och sedan får ett bakslag. Gott att höra att du kan arbeta halvtid nu utan problem.