Ett år på 40 sekunder...

Rötter

Jag sitter och sappar framför TV:n på eftermiddagen. Hamnar i filmen "Den vita massaien". En vit kvinna från Europa har under en semesterresa i Afrika "drabbats av blixten" och förälskat sig i en mycket vacker man av massaifolket. Trots att hon rest dit i sällskap med en annan man. När de ska resa hem väljer hon att stanna kvar och leta upp den afrikanske mannen. Hon bryter upp ur sitt gamla liv och väljer ett helt annat. Hur det går vet jag inte ännu, är mitt i filmen.

Det att bryta upp, lämna allt och flytta till en ny stad, en ny kultur, en ny man, har jag också gjort. Det gick inte bra. Kostade mycket. Ens rötter skadas av varje uppbrott. Och när man tar sig "hem" igen, dröjer det länge innan man är hemma igen. På riktigt hemma. Det är som om själva rötterna inte vågar tro att de får stanna i den här myllan. Och mår rötterna dåligt mår hela trädet dåligt. Det tar tid innan trädet känner tillit igen.

Detta tänker jag på medan jag ser filmen.

Om du missade Bodil Malmsten...

... när hon läste sin julnovell Vinterbarn i radion igår morse kan du både höra och läsa den här.

Bodil Malmsten är en generös person som delar med sig av sitt skapande. Hennes blogg är enligt min uppfattning något av det bästa i bloggväg som man kan läsa. Eftersom många av oss kommenterade hennes inlägg såg hon sig till slut tvungen att ta bort kommentatorsfunktionen. Klokt. Hon har ju fullt upp att skriva det hon skriver. Både i bokform och i bloggen.

Men jag skulle vilja tacka för att hon är så generös. Och för att vi på hennes blogg får läsa om saker hon funderar över, sånt hon tycker om och sånt hon ogillar. Samt för julklappen "Vinterbarn" där vi får lära känna Paul Anton Rye och hans liv som musiker.

Alltså tack Bodil och God Jul! Även om du aldrig läser detta så känns det bra att skriva så...

Foto Terese Andrén

Hallelujah

Den mest populära "julsången" har jag läst någonstans. Hur som helst, den är vacker. Här i K D Langs version.

God Jul alla!

Blir glad av denna!

OK...

... nu har jag kommit hit. Sitter i fåtöljen, kroppen är som bly. I fredags, sista arbetsdagen i år. Igår, födelsedagskalas för yngste sonen här hemma. Nu kan jag vila året ut. Det behövs.

Julen? Den tar vi lätt på. Barnen och pojkarnas pappa kommer, det blir väl någon sorts julmat, och lite julklappar. Och ett sällskapsspel av något slag. Det ordnar sig...

God Jul om jag inte orkar skriva mer innan dess.

Ella på bilden. Hon kan koppla av hon...

Barnet

En kvinna jag känner drömde så här i natt:

Hon befinner sig på en marknadsplats med många människor hon känner. Både nära och mer ytligt. Hon har nyss fått ett litet barn, en ljuvlig bäbis, som hon stolt bär med sig och vill visa för alla. Men alla är inte intresserade. Rättare sagt, ingen är intresserad. Hon försöker på olika sätt skydda den lilla från deras likgiltighet, men märker att barnet ser mer och mer tilltufsat ut, krymper och blir alltmer livlöst. Kvinnan känner att människorna inte tycker om hennes barn och bestämmer sig för att ta sig hem för att skydda det. Men hon har ingen bil, inga bussar går och alla andra ska stanna kvar på platsen. Hon hittar en rullstol som hon tänker rulla sig själv och barnet hem i . Det finns både trappor och uppförsbackar på vägen, det är tungt och långt. Hon är så ensam. Men det finns inget annat sätt att rädda barnet. Ändå finns det inga garantier att det kommer att överleva…

Jag har gett min tolkning av drömmen till henne men det vore intressant att höra vad ni andra tänker om den.

Konstutställning...

... i Skövdes Rådhus


2008-12-13--2009-02-28


Ulla Holmstrand ställer ut


Missa inte om ni är i trakterna!

Wislawa Szymborskas dikt, igen

Kvinnoporträtt

Hon måste vara en variant.
Ändra sig för att ingenting ska ändras.
Det är lätt, omöjligt, svårt, värt ett försök.
Ögonen är, om så krävs, än blå, än grå,
svarta, glada eller blanka utan anledning.
Hon sover med honom som första bästa, den enda i världen.
Hon föder honom fyra barn, inga barn, ett enda.
Naiv men bäst på att ge råd.
Svag men klarar lyftet.
Hon har inte huvudet på skaft men slår huvudet på spiken.
Hon läser Jaspers och damtidningar.
Hon vet inte vad skruven ska vara till och bygger en bro.
Ung, som vanligt ung, ännu och alltjämt ung.
I handen har hon en sparv med bruten vinge,
egna pengar till en resa långt bort och länge,
en köttyxa, en kompress och ett glas vodka.
Vart springer hon, är hon inte trött?
Inte alls, bara lite, mycket, vad gör det.
Antingen älskar hon honom eller också envisas hon.
För gott, för intet gott och för allt i världen.

25 % arbetstid ...

... för min del:

Det tar en timme från det jag går hemifrån till dess jag går in på jobbet.

Sen jobbar jag i två timmar.

Därefter tar det en timme och en kvart innan jag är hemma igen.

Summa: Två timmars arbete + två och en kvarts timmes restid = fyra och en kvarts timme per dag.

Hmmm.... 25%?

Idag insåg jag...

... att jag måste ge upp försöken att komma upp i 50% arbetstid. Det går inte. Måste stanna på 25%, åtminstone ett tag till.

Det tar ett tag att smälta detta. Och acceptera. Både tröttheten och gråten.

Sen att meddela alla berörda. Chef, läkare och FK. Det känns tungt. Alla som trott att det gått så bra...

Hela dagen på jobbet....

... längtar jag hem.

Så ska det väl inte vara?

Gråten i halsen, ja...

Stolt....

... mottagare av inte bara en utan två utmärkelser!

Det är Annika Bryn och annela som varit så vänliga och gett mig detta! Varmt tack till er båda!!!

Men... till utmärkelsen hörde att jag skulle utse sju andra bloggar som jag ville skicka detta vidare till. Det tänker jag inte göra av den enkla anledningen att det är för svårt att välja ut sju stycken av alla de bloggar jag läser. Så, ni som finns i min länklista här till höger och ni andra som jag brukar kommentera hos:

Ni är fantastiska och berikar mitt liv med era tankar i era bloggar! Tack för att ni finns!

Dags....

... att plocka fram den igen? Jag började min läsning i somras men gav upp efter ett tag. Språket krävde för mycket av mig. Efter en mycket positiv recensionen i dagens GP känner jag dock förnyad lust att ta tag i den. Recensenten, Per Planhammar, har haft boken med sig under fyra månader, läst och läst om innan han kände sig mogen att skriva om den.

Avslutningen av recensionen är: "I en intervju har Hustvedt en gång sagt: "Jag tror inte att konst gör människor bättre". Tvärtom, vill jag påstå, inte bara bättre utan också klokare och lyckligare."

Kanske bra att varva med Norén?

Tur att jag har fått mina nya glasögon...

Första advent...

... och den firas i stillhet i fåtöljen. Tillsammans med herr Lars Norén som jag delat mitt liv med de senaste månaderna. Jag har nu tagit mig genom halva boken och det motsvarar nästan två av de fem år som Norén delar med sig av. Jag tycker mycket om sällskapet. Jag vet inte om jag kommer att komma med en mer utförlig recension när jag läst ut den, men som sagt, jag tycker om den. Hittills i alla fall. Ibland skriver han så vackert att jag nästan gråter. Jag kan förstå att den retat upp många, men han är modig, om man kan säga det om en som sätter alla sina relationer på spel genom att publicera sin sanning.



Hoppas ni får en fin första advent mina vänner.








Obs! Detta är en arrangerad bild, så här prydligt
brukar det inte vara på mitt bord vid fåtöljen.

Ungefär så här...

... känns det just nu. Trött och trist.

Har nu beställt nya glasögon, de gamla har inte hittats trots stora ansträngningar. Hade en försäkring så jag får ett par nya, betalar bara självrisken, 1200.

Var hos tandläkaren. Lika jobbigt och nervöst som att besiktiga bilen. Brukar dock aldrig ha några hål, men... för första gången på många år hade jag två hål. Kostnadsförslag: 2600:-!

Och så detta att gå upp och arbetsträna 50% f o m nästa vecka. Vet inte hur jag ska orka...

Humöret går upp och ner, idag är det nere, i morgon hoppas jag att på en ljusning.

Söndag eftermiddag...

... och jag befinner mig i min fåtölj med datorn i knät. Idag går jag inte ut trots att vädret kanske skulle motivera det. Solsken osv. Det är så skönt att vara hemma och inne ...

Igår var jag på två julmarknader. Först på Gunnebo Slott. Där var det svart av folk och svårt att komma fram. Köpte deras stenugnsbakade bröd och saffransskorpor. Såg ingen jag kände.. Tyvärr hade jag glömt min kamera så jag har inga bilder från evenemanget.

Sedan bar det av till Kvarnbyns julmarknad i Mölndal, där blev det inköp av färska lussekatter, chokladpraliner och korv. Samt detta svarta stenhjärta för 29 kr, snyggt och billigt, tycker jag.

Skriver inte så ofta här märker jag. Och kanske ni. Men det finns inte så mycket energi över nu när jag jobbar. Snart ska jag gå upp i tid och arbeta 50%, det känns som om arbetet kräver så mycket att jag inte orkar annat i särskilt hög grad. Och det är ju inte bra. Jag går omkring med en klump i halsen.

Blogger och hela internet strular just nu. Plus en del i mitt liv. Men det är ju så det är att leva ibland.

Spännande bok!

Den här boken ska jag skaffa! Är den lika bra som recensionen lovar så vore det något som våra politiker borde läsa innan de beslutar om att utbrända ska snabbt rehabiliteras tillbaka i arbete. Jag återkommer med en egen recension när jag läst den.

"Att leva som utbränd" av Mia-Marie Hammarin

Oredan

Mina glasögon har försvunnit! De försvann för snart en vecka sedan och jag saknar dem enormt. De har inte lämnat lägenheten, det vet jag, men jag hittar dem inte! De är lätta och tar inte mycket plats, lite anonyma, men jag älskar dem. Man kan säga att de är mitt viktigaste verktyg här i livet. Specialgjorda för mig och mina behov. Veckan som gått har jag fått använda dess företrädare som i jämförelse med de senaste är tunga och ger mig huvudvärk.

Förutom att glasögonen försvunnit har papperet med pinkoden till min mobiltelefon försvunnit. Så nu kan jag inte ringa på den förrän jag hittar det. Ja, mobilen råkade bli så urladdad att den tillfälligt gav upp andan och släckte ner helt. Och det lär den vara tills jag hittar pinkoden igen.

Det är rörigt hemma som ni förstår. Jag ska ägna helgen till att röja upp här hemma, skapa ordning och reda, slänga allt onödigt osv. Hitta allt jag slarvat bort. Sen ska allt bli bra...

Jag tror ibland att livet ska ordna sig bara jag får mer ordning runt omkring mig här hemma. Men, djupt inne i mig vet jag att det inte är så. Det är ingen ordning på livet helt enkelt! Och kommer aldrig att bli. Åtminstone inte för mig.

Ingen i Göteborg glömmer...

... det som hände för tio år sedan.

Det ofattbara som drabbade så många familjer. Nästan alla i Göteborg kände eller kände till någon drabbad familj. Den oerhörda sorgen nådde alla. Själv glömmer jag aldrig alla dödsannonserna i GP och hur jag varje morgon grät när jag läste dem. Mina barn var hemma den kvällen, men det kunde lika gärna ha drabbat dem. Oss. Att sätta sig in i den sorg som de verkligt drabbade kände och känner, det går inte.

De som överlevde kämpar fortfarande.

Foto: MICHAEL PROBST/Scanpix

Hittade ett par rostiga bokstäver på stan

Nyplockad krasse 25 oktober

Bodil Malmsten...

... är en favoritförfattare och en favoritbloggare! Jag fick hennes senaste bok "Sista boken från Finistère" i fredags, läste slut den alldeles nyss. Den gav mig mycket. Bodil Malmsten skriver så klart och tydligt, med humor och värme, vackert! Jag njuter av hennes språk när jag läser. Jag läser långsamt, vill dra ut på upplevelsen samtidigt som jag vill veta hur det ska gå och varför... Boken gav mig även igenkännande av känslor när katastrofen slår till, sorgen, ilskan, självömkan, saknad osv. Men också att det kan vända till något positivt, eller i allafall acceptabelt. Det går bygga vidare på livet där man nu råkat hamna.

Det finns nya vägar vidare.

Vad händer?

Rosa öron...

... inte eldröda som igår. Och inte blir man bortkörd från fåtöljen när man är sjuk? Väl?

VASK...

... dvs vård av sjuk katt. Jag är hemma idag med en krasslig Iza. Iza fick en allergisk reaktion av vaccinationen i onsdags, vilket resulterade i att hon igår, förutom att hon var väldigt slö och inte åt, ståtade med ett par alldeles röda öron. Så ska det ju inte vara, så jag fick ge mig av till veterinären igen. Eftersom jag nu inte hade någon bil fick Iza åka i sin bur på en liten kärra som jag drog. (Iza är en tung katt...) Som tur är var det inte så långt att gå. Efter omfattande undersökning av en allt mer stressad katt, för att inte tala om matte, kom veterinären fram till att det var en allergisk reaktion på vaccinationen. Tydligen är detta ytterst ovanligt! Iza fick en kortisonspruta och jag fick instruktioner om att ifall hon inte åt eller drack imorgon, dvs idag, så måste jag tillbaka med henne för då behövde hon dropp och ytterligare behandling.

Så därför VASK:ar jag idag. Eller rättare sagt har semester.

Än så länge verkar hon lite bättre än igår, öronen är inte fullt så röda och hon har ätit lite. Det blir nog bra det här...

850 kronor kostade besöket hos veterinären, det var det absolut värt om hon blir bättre, men det gör ont i min ekonomi som inte räknat med detta denna månad...

Bilden är tagen när hon var frisk och visar hur hennes öron ser ut när de inte är eldröda.

Ledig dag..

... men inte alls overksam. Just det, det är dags för vaccinering av de små liven och allt vad det innebär. Dvs låna bil, inpackning av katterna i transportburar osv... Dessutom, när jag ändå får låna en bil, storhandling! Hmm, ledig dag...

Helgen...

... ska ägnas åt vila, läsning och stickning. Jag försöker hitta balansen igen, så att jag kan bli av med den huvudvärk och det spänningstillstånd jag och min kropp bär på. Jag vet att det beror på mitt arbete, att jag spänner mig utan att vilja det. Smärtan gör mig ledsen och jag håller på att tappa hoppet om att klara av detta. Finns det någon där ute som varit i samma situation och tagit sig ur den?

Kör så här ett tag...

... med utseendet på bloggen menar jag. Får se när jag ändrar igen...

Storhetsvansinne?

Jag har ändrat lite på utformningen av min blogg. Vad tycker ni?

September...

... är alldeles snart över och mina krasseblommor börjar ge upp för i år. Idag var sista dagen på min arbetsprövning upp till 25 %. I morgon är jag ledig och på torsdag börjar jag jobba 25 %. Med lön!

Men kroppen är fortfarande orolig...

Min väninnas kök...

Fotograf M-L Hallgren

... i morse. Morgonljuset fångat. Hon är så bra på fotografering!

Dimmig horisont

Fredag kväll, fåtöljen, ett glas rött vin. Tänker på tre veckors arbetsträning. Jobbet går bra, men orken är sämre. Än så länge. I helgen blir det, tyvärr, ingen bokmässa. Det hör till sånt som jag just nu säger nej till. Drömmer om att så småningom, när jag känner att jag orkar, kunna göra sånt som att gå på bokmässan, gå med i en skrivarförening, sjunga i en kör, lära mig rida, åka bort och hälsa på vänner, åka utomlands osv. Så måste det bli, måste ha något som balanserar arbetet, något som ger mig energipåfyllnad och glädje. Det jag orkar nu på fritiden är att vara hemma, sticka, blogga ibland och läsa. Inte alls illa, men jag vill mer. Ännu är horisonten dimmig, men den ska klarna...

Fortfarande...

... blommar krassen tillräckligt mycket för att jag ska kunna plocka in en doftande bukett.

Liv medan ni väntar

Liv medan ni väntar.

Teaterföreställning utan repetition.
Kropp utan måttagning.
Huvud utan besinning.

Jag kan inte rollen som jag spelar.
Jag vet bara att rollbesättningen är gjord.

Vad pjäsen handlar om
får jag klura ut på scenen.

Dåligt förberedd för äran att få leva
hänger jag knappt med i det uppdrivna tempot.
Jag improviserar trots min avsmak för improvisation.
För varje steg snubblar jag på min okunskap om tingen.
Mitt sätt att vara luktar kråkvinkel.
Min instinkt är den glada amatörens.
Rampfeber förnedrar mer än den förlåter.
Förmildrande omständigheter gör bara ont.

Ord och reflexer som inte går att ta tillbaka,
stjärnor som inte går att räkna färdigt,
en karaktär som en kappa som jag knäpper i farten –
sorgliga konsekvenser av allt detta plötsliga.

Tänk om man fick öva på en onsdag i förväg,
eller ta om en torsdag en gång till!
Men här kommer en fredag med nyskrivet manus.
Är det som det ska? frågar jag
(lite hes i rösten,
för jag hann inte klara strupen i kulissen).

En bedräglig tanke: det är bara någon sorts prov
som avläggs i en provisorisk lokal. Nej.
Jag står mitt i dekoren och ser hur stadigt den står.
Jag slås av det exakta i all rekvisita.
Vridscenen är inkörd och snurrar som den ska.
Nebulosorna i fonden har tänts en efter en.
Här råder inget tvivel: det är premiär.
Och vad jag än gör
förvandlas för alltid till det jag gjort.


Ur diktsamlingen Otal (1976) av Wislava Szymborska

Bild: Wislawa Szymborska in the offices of Zycie Literackie (Literary Life)

Det här är så fint...

Sappi spelar falukorvsschack.
Foto Lovely Godiva

... skrivet av Lovley Godiva. Om hur man tar farväl av en älskad vän. Alla vi som har och har haft husdjur vet hur det känns...

Tankar efter två veckors arbetsprövning

Jag tänkte när jag började arbetsprövningen, det här blir lätt, bara 10 timmar i veckan. Som så ofta under den här resan var det fel. Det är inte lätt, trots allt positivt jag upplever med att vara tillbaka. Kroppen reagerar med huvudvärk och magont. Inte alla dagar, men ibland. Vilken är orsaken? Jag försöker förstå och hitta en anledning, men gör inte det. Jag har arbetsprövat mer än 10 timmar på Gunnebo och det har gått bra, men här…? Och det är inte arbetsmiljön, jag upplever mig välkommen och stämningen, så som jag uppfattar den hittills, är god. Arbetet är precis ett sådant som jag kan klara av. Ändå…

Kanske är det bara en omställningstid, och jag, av nervositet, spänner mig mer än jag behöver?

Helg, nu vilar jag, stickar muddar och ser på TV. Och läser!

Riktigt så här...

... hade jag inte tänkt mig den förstås...
Någon som har ett tips om vad jag gjort för fel?

Just nu...

... stickar jag denna mössa. Egentligen brukar jag inte tycka om att ha mössa på mig men jag gillade färgerna och mönstret på denna. Om den inte blir bra till mig får jag väl ge bort den...

Roligaste bloggen...

... jag hittat på länge: Life of Leif

Ledig onsdag!

Och väder för att sitta inne och läsa bra böcker, bl a...

Gissa min favoritblomma

Första arbetsdagen...

... och jag är helt slut när jag kommer hem. Men det har gått bra. Denna första dag har ägnats åt att gå runt och hälsa på alla som arbetar på enheten. Många nya ansikten, men även många bekanta passerar revy. Verkar vara en go arbetsstämning.

Nu kommer jag att tillbringa resten av eftermiddagen med herr Norén.

Aldrig, ...

...sa jag i våras, att jag kommer att läsa den boken! Och nu gör jag det ändå. Varför?

Såg den på biblioteket för ett tag sedan, tänkte jag lånar och tittar igenom den. Tjockare än bibeln, och med samma tunna papper. Inte ens paginerad. Började läsa lite... och fastnade! Intresset vaknade direkt, och eftersom jag insåg att denna bok kommer att ta lång tid för mig att ta mig igenom, bibliotekets fyra veckor skulle inte räcka långt, köpte jag ett eget ex. Nu sitter jag ute och läser med pennan i hand, många fina formuleringar som jag tycker om markeras. Han är sympatisk och osympatisk, säger emot sig själv ibland, avslöjar sin ångest och även tillkortakommanden. Dessutom får jag följa arbetet från skrivandet av en pjäs, repetitionerna och till sist uppförandet. De flesta människor han skriver om benämner han med bara förnamnet och jag har inte aning om vilka de är. Men det gör mig inget det är inte det som intresserar mig. Utan sättet han skriver på. Som att han inte tvekar om att skriva om precis allt han gör och vad han tänker. Det känns ärligt. Men hur ärlig är han, när kommer tankarna om att han ska ge ut detta? Och varför?

Jag har kommit till våren 2001 och det återstår drygt fyra dagboksår. Boken kommer att följa mig ett långt tag till innan jag läst ut den...

Bokhora har också läst och funderar på detta.

Gunnebosommaren

Fredag

Hade tänkt ta mig till stan idag, men allt och inget kom i vägen… Varför skulle jag in dit? Jag går här hemma i stället och gör det jag känner för i stunden. Dessa lediga dagar gavs till mig utan att jag bad om det. Dessa dagar gäller inga regler.

Tvättar, byter lakan, kör diskmaskinen, duschar, tvättar håret, läser mina två morgontidningar. Länge läser jag.

Vi försöker hitta på något roligt att äta, Johan och jag, det går dåligt. Äter två söta glassar med choklad på efter varandra. Inga regler gäller idag, dricker ett glas vitt vin på eftermiddagen, tror det är lördag idag. Fast det är det inte.

Hittar, äntligen!, ”Simone och jag” av Åsa Moberg på ett antikvariat och beställer den. Den boken har jag saknat i flera år, slut på förlaget som den är. Nu lånar jag aldrig ut den mer!

Sista lediga fredagen på ett tag. Idag gäller inga regler.

Gunnebo igen

Så här blir kanske mer lagom? Nu är det bara vinter- och vår bilder.

Gunnebocollage

Bara kollade om jag kunde... Ska kanske inte vara så många bilder på en gång...

Trädgårdsröjning

Under tiden på Gunnebo kunde man ju förvänta att jag skulle vara extra inspirerad att ta tag i mitt eget vanskötta trädgårdsland. Inte blev det så... Inte alls!

Men idag, en vecka efter jag slutade, har jag äntligen gjort det. Gick loss med sekatören och ansade vinet, bambun och ormhasseln. Dessa tre har kämpat om herraväldet på min lilla trädgårdsplätt. Idag fick de reda på vem som bestämmer! Och, ser man på, när jag klippt av många slingriga vinrankor visade det sig att fem små vindruvor gömt sig i bladverket! Mina allra första...

Ella var med och spanade när jag arbetade.

Det mörka hotet

Hittat hos en av mina nya favoritbloggar, lovelygodiva, med hälsning till en av mina gamla favoriter, Det mörka hotet