Idag steg jag in på jobbet, på dagen elva månader efter det att jag la ner pennan och gick hem eftersom allt rasat runt omkring mig. Jag anade inte då att det skulle dröja så lång tid innan jag skulle komma tillbaka.
Till att börja med skall jag vara på jobbet två timmar per dag.
Första timmen idag gick åt att gå runt och hälsa på alla och prata. Fikade. Det kändes jättefint att träffa arbetskamratena igen. Jag fick många välkomstkramar och det kändes bra.
Sedan var det dags att gå in i mitt rum. Blommor väntade på mitt skrivbord som välkomsthälsning. Blev varm inombords av det. Sedan satte jag mig att rensa i de papper som fanns kvar från förra hösten. Mådde lite illa av att se vissa papper igen... Kunde dock slänga det mesta, så mycket har hänt, nya rutiner. Det kändes skönt att slänga det gamla för att kunna göra en nystart. Jag kommer dessutom, åtminstone i början, att ha delvis andra arbetsuppgifter som inte är så psykiskt påfrestande som mina vanliga.
Efter två timmar på jobbet var jag till min stora förvåning helt slut.
Ikväll är det vila framför TV:n som gäller.
8 comments:
Ja två timar kan vara ganske så slitsomt det også. Man ser hela tiden hvor viktigt det er at man går sakta fram. Fint å høre at det var ok å komma tilbake igjen. Takk for at du deler med oss. Du er duktig du. Kram
Det viktiga - i sammanhanget - är varken antal timmar eller hur mycket du hinner att göra på jobbet, utan hur DU mår.
Sköt om dig och tänk att ett litet, litet steg är bättre än två tillbaka!
Kram!
Samuel
håller med det mörka hotet- hu vilken signatur:)... att det viktiga nu är hur du mår, hur det känns och att du inte stressar.
Take good care:)
Skickar kramar till dig. Ta dig tid. Så blir du bra till sist.
Julie: Tack för uppmuntrande ord! Ja, två timmar kändes mer än jag trodde det skulle göra...
Samuel: Det viktigaste steget igår var att gå in på jobbet, och det kändes bra. Sen, som du säger, hur många timmar jag är där är inte det viktiga så här i början.
inkan: Fokus för mig är att inte stressa, det känns i hela kroppen när jag gör det...
Anne-Maj: Tack för dina ord. Ja, det får ta den tid det tar att bli frisk.
Starkt! (även att säga att du var slut efter två tim!)
Håller med DMH att det vikigaste är hur du mår!
Fast i detta vårt samhälle verkar inte det ha någon högprioritet,hur människor mår..
Därför är det viktigt att vi kvinnor speciellt säger i från.nej nu orkar jag inte mer..
Håller själv på att träna mig i det,här hemma..
Barnen är rätt stora och friska och duktiga,jag är ingen oumbärlig service inrättning,fast jag själv tycks tro det!
Som sagt jag tränar på att säga stopp. *ler*
Vad fint ändå att dina arbetskamrater är så vänliga och välkomnande. Det måste vara jättejobbigt att komma tillbaka efter så lång tid.
Va skönt att höra!
Jag hoppas att de förstår att det är en annan Qi som kommer nu, en som vet vad livet är värt och som står för det.
Du har många bakom dig!!
Post a Comment