...efter två tvåtimmarspass av arbetsträning på jobbet:
Jag är mycket trött efter mina pass. Totalt utslagen när jag kommer hem.
Jag får yrsel och blir lätt illamående när jag sitter vid mitt skrivbord och försöker sätta mig in i vad som hänt sedan jag försvann. Jag blir även illamående när jag skriver detta.
Jag är förvånad över mina reaktioner, trodde inte det skulle bli så.
Nu skall jag ta det lugnt i helgen. På måndag går jag till jobbet och ser om det blir bättre.
14 comments:
Det tar tid! Men det går. När jag var på väg tillbaka minns jag att det gungade i huvudet efter ca 60 minuters arbete... länge.
bloggblad: Tack, jag behövde de orden, det gäller att inte ge upp fast det gyúngar.
Klart att det tar tid! Och kanske tror kroppen att det skall vara som det var sist när man var på jobbet. Fast du verkar har kommit så himla långt! Vänta och se vad underbara händelser som väntar bakom hörnet!
Kram
Qi, låt det ta tid. Du är ju fullkomligt "normal" som reagerar som du gör. Det visar ju att du lyssnar på din kropp. Sluta aldrig med det!!
heffa och lindalotta: Jag inser att det kommer att ta tid. NU inser jag det... Tack för era uppmuntrande ord!
Det måste kännas som en ny värld för dig. För du har förändrats men inte jobbet. Lite identitetskris skulle jag gott och väl känna själv om det var jag.
matilda: Identitetskris, ja. Jag är förändrad (det känns!), i övrigt är allt det samma som när jag gick. Fast det hänt saker där också. Konstigt...
Vad jobbigt. Jag har varit med om mina arbetskollegor som gått in i väggen. jag minns speciellt en som sa till oss: Jag är inte densamme som ni kände. Jag har förändrats. Jag fick se henne med nya ögon och så blev det bra igen. Lindalotta skrev något viktigt som jag lärt mig nu: Sluta aldrig lussna på kroppen! Det gjorde jag ju inte...
Inget är som det var innan längre. Och nog reagerar kroppen fast man tror att man mår bra, jag råkade ju ut för samma sak när jag arbetstränade.
I veckan var vi och fikade och visade upp lilleman på jobbet. Efteråt kände jag vilken otrolig påfrestning det var, fast det egentligen bara var en trevlig fikastund. Kroppen minns. Och jag kommer aldrig kunna gå tillbaka till mitt jobb.
Hoppas det går bättre för dej! Men bara du lyssnar till vad kroppen säger så kommer det gå bra :)
Ja det stemmer det alle sier i komentarene over, det tar tid. Ofte må man tenke på at det tog lang tid å bli "dårlig" da måste det ju også ta lang tid å bli bra. Hoppas du får slappe av i helgen, och så får du prova på igjen på mandag och se hur det går. Lycka til : )
Anne-Maj: Kroppen har börjat tala tydligare nu, den viskar inte direkt, den skriker! Så det är svårt att missa budskapet... :-)
fenix: Jag kommer att få andra arbetsuppgifter nu, får se om det hjälper mot illamåendet. Vi kommer även att flytta till nya lokaler. Men kroppen lurar jag inte längre...
Julie: Tack för dina ord, det verkar som om du vet vad du talar om...
Håller tummarna hårt för dej :) Och visst har Julie rätt - det har tagit lång tid att bli sjuk och det kommer ta lång tid att bli frisk. Och det kommer gå upp och ner som en bergodalbana så man tror att man aldrig kommer nånvart. Men det gör man, om man bara är lite vaken och lyssnar så märker man att det kommer små, men positiva förändringar.
Själv är jag jätteglad för att jag får rikta in mitt liv på något annat för en stund. Det är ett led för mej i att bli frisk. Att helt släppa kontrollen och helhjärtat ägna mej åt någon annan i ett år. :)
Nya lokaler och nya uppgifter tror jag är en bra medicin. Att bryta mönstret är aldrig fel! :)
Samtalade på stranden med en kvinna i vår ålder, som varit med om samma sak.
Hon tyckte sig ha haft tur som fick sluta och gå i pension ett par år för tidigt; hon hade helt enkelt en dag bara lagt ner pennan och tackat för sig.
Hon fick nog.
Var rädd om dig o lyssna o ta på allvar det kroppen säger dig! (vet att det inte är helt lätt..., man vill ju så gärna!)
Post a Comment