Flow och den helige ande

Har ni upplevt flow någon gång? Alltså när du glömmer vem du är och helt går upp i det du gör och blir ett med det. Jag har upplevt det, bl a en gång när jag var på en skrivarkurs och så gick upp i den novell jag höll på att skriva att jag var borta från mig själv, glömde tid och rum, ända tills dess att kursledaren stod alldeles intill och skrek (jag hade inte hört när han ropade de första gångerna) till mig att alla andra hade samlats för länge sedan och väntade på mig. Det var som att vakna upp ur något. Jag hade varit någonstans "utanför min kropp". En del kallar detta tillstånd något annat, men för mig var detta den högsta formen av flow.

Hörde en intressant radiointervju med Ola Salo igår. Annika Lantz intervjuade honom om vad han ansåg att den helige ande var. Han, som är prästson, tänker sig den helige ande som den kristna världens namn för det fenomen som finns inom alla religioner, dvs den kraft som vi alla har inom oss att närma oss något gudomligt och gå över våra gränser. Ola ansåg att detta var detsamma som flow. Själv upplevde han flow ibland på scenen, inte hela tiden under en konsert, men kanske under fyra-fem minuter. Någon typ av extas, då gränser sprängs och man gör sånt man egentligen inte vågar eller tror att man kan. Konstnärer upplever det när de skapar sin konst. Min konstnärsväninna säger att hon målar inte för att sälja målningar utan för att hon mår så fruktansvärt bra medan hon gör det.

Vi behöver alltså vara skapande för att må bra. Om vi inte får uttrycka vår kreativitet på något sätt, och därmed komma i kontakt med det som är flow, blir vi ledsna och deprimerade sa Ola. Jag tror det är sant. I ett allt mer uppstyrt och stressat arbetsliv där det inte finns utrymme för vår egna kreativitet försvinner så småningom arbetsglädjen. Om man då inte heller hittar uttryck för kreativiteten på sin fritid mår man till slut inte bra.

Kontakt med den egna kreativiteten är livsviktig. Tror jag. Vad tror ni?