Hello, is there anybody out there?Veckan har varit händelserik med många möten. Jag är trött, men det känns OK ändå. Helgen blir en vilotid. Fast jag gillar egentligen inte helgerna nåt vidare, känner mig ensammare då än annars. Jag har under min sjukdomstid sökt mig till ensamheten och tystnaden hemma. Det har känts tryggt. Men nu känner jag en svag men dock längtan ut. I verkligheten. Där ute... Samtidigt känner jag en trötthet och, kanske, rädsla. Relationer går i kras, det gör så ont, kanske bäst att låta bli. Hur lagar man sårad tillit?
13 comments:
Hm... Jätteroligt att du börjar snegla "ut i världen", men måste en återgång till sociala relationer innebära att det är män du börjar med att träffa? Jag får intrycket av att det är såna relationer du tänker på - som kan gå i kras eller bli komplicerade. Väninnor? Det finns ju en massa trevligt man kan göra utan att snärja in sina känslor...
Men vem är jag att veta???? Det är lättare att ha en gubbe i soffhörnet och "tycka"....
Du skriver så att jag kände mig igen från min tid. Jag ville absolut ha tystnad i början. Sen började jag klättra på väggarna men klarade inte när jag var ute bland andra. Nej ordet "klara" var fel. Men jag blev trött. Nu börjar jag få någon ordning på min tillvaro men vet inte hur det blir till hösten. Nu fokuserar jag på hästmassagen till veckan, sen får det bära eller brista. Skickar *kramar*
Hästarna var och är min livlina, även fick mig att komma tillbaka, orka med vardagen idag så att säga. Har du något?
bloggblad: Det var inte bara män jag tänkte på när jag sneglade ut i verkligheten... :-) Jag har isolerat mig även från vänner och väninnor, inte orkat med relationer på det sätt jag skulle ha velat. Förhoppningsvis kan det komma igång mer umgänge med vänner allteftersom, de som finns kvar...
anne-maj: Livlina, ja, det behöver man (=jag).. Måste fundera på detta.. Kanske skrivandet? Men också att fortsätta den väg jag är inne på nu, att ta mig tillbaka till "verkligheten" genom att ta emot den hjälp jag får genom psykologsamtal och rehab. Det är där mitt fokus ligger just nu. Tack för kramar och tanken, jag fortsätter att fundera på den!
Jag har full förståelse för det där med att inte orka umgås. Nu har jag ju familjen, men senaste åren har det hänt en massa tuffa saker som gjort att jag inte alls orkat bry mig om annat umgänge, och bjuda hem folk... känns fortfarande jättejobbigt och stressande. Fast i övrigt mår jag mycket bättre och allt fungerar skapligt igen - så i sommar... då hoppas jag att våra gamla vänner inte glömt oss utan kommer hit.
Jag är med i så pass mycket utanför hemmet att jag får alla sociala behov tillfredställda - men saknar faktiskt det där att sitta hemma och äta och småprata med goda vänner, och för att bli bortbjuden bör man ju bjuda igen ibland...
bloggblad: Just det där, att sitta med några vänner, äta något gott och dricka lite vin, diskutera och skratta, det saknar jag väldigt mycket ibland, speciellt på helgerna... Fast, precis som du skriver, man måste ju bjuda själv också... :-)
När man är matt och trött ända in i själen så är det lätt att man hamnar i det tillstånd du beskriver. Känner igen det.
Något, som har med både tillit men även med orken hos en själv, har hänt. Lite kan man återvinna - men för mig betydde det även att mycket och många försvann. Idag är livet lite annorlunda, de vänner som finns kvar idag, är jag mycket glad i.
En del klarade inte av att man en gång säckat ihop- så de försvann ur mitt liv. Vems felet är? Kanske är det mitt eget för att jag inte orkade...
Synd att du inte bor närmare - då hade vi kunnat träffas på lokal, äta gott, dricka lite vin och prata, prata, prata :)
Inkan: Jag tror också att vi hade haft mycket att prata om, diskutera och skratta åt... :-)
Så känner jag med, fast jag är aktiv och mitt i livet. Jag tror jag har en föreställning om hur andra har på helgerna: nästan som en reklamfilm för mellanöl med blå blå vindar och vatten i bakgrunden som spelas.
Sedan orkar jag bara en viss mängd, jag är trött efter jobbet, helt slut. Kul att andra orkar träna och fika. Men jag är trött. Är det stressigt så vill jag bara sova, sover massor - enligt min egen föreställning.
Jag har också blivit sårad i relationer och just nu orkar jag inte bygga upp några nya. Det är svårt med vänner - man möts för att båda har ett behov, det jag ser i den andra - behöver hon nödvändigtvis inte se i mig.
Å, så intressant detta du tar upp!
Jag, som träffar så oerhört många människor i jobbet, är inte det minsta social när dagen är slut.
Men ändå .., kan man känna sig ensam.
Mest när jag känner doften av grillos från innergården och hör skratt och prat ..., såna gånger.
Då skulle jag också vilja.
Varm, varm kram.
Ja, själv skulle jag kanske också vilja ha ett större umgänge... om jag bara skulle orka. Känner igen mig i detdär att inte vilja bjuda hem någon. Det känns nästan som om jag inte visste hur man gör längre... Fast jag har hittat nya former för umgänge. Att träffas på café eller på puben, det passar mig egentligen mycket bättre. Inga värdinneplikter, mera avslappnad, hela min uppmärksamhet på vännerna. På sistone har jag ju blivit mer eller mindre svärmor också. Men inte bjuder jag hem de unga tu, inte. Nej, vi träffas på MacDonalds, åtminstone en gång i veckan! Det vill de så gärna...!
helena: Vi kanske har en bild hur det "borde" vara, speciellt på helger... och så stämmer det inte och vi blir besvikna. Det kanske är bilderna det är fel på inte oss själva.. :-)
elisabet: Det där som du beskriver: grilloset, minnena och känslan av att inte längre vara en del av något vi tidigare upplevt.. Vi minns bara det positiva och saknar just det.
carulmare: Jag vill också mer än vad jag orkar.. I alla fall just nu. Min förhoppning är att jag ska orka umgås mer med vänner och bjuda hem mer. Så småningom, när jag mår bättre...
Ja det är svårt att laga skadad tillit. Kanske tvekar man resten av livet. Men man kan välja att om och om välja att ha tillit. Och med den risken att förlora den.
Själv är jag oerhört rädd. Jag kan bara säga att jag inte kan lova någonting. Men jag kan vilja.
Jag känner igen mig i det du skriver. Jag har tappat mycket av mitt umgänge de senaste tio åren. Jag orkar inte. Nu har jag ju familjen här hemma och det känns som om det räcker, för det mesta. I och med detta har jag tappat en del av mina forna vänner. Men, som sagt, jag orkar inte. kanske hade känts annorlunda om jag inte haft fam.
Post a Comment